Herr talman! Först ber jag att få tacka för ett
mycket omfattande svar från statsrådet. Vi är
överens om mycket, men det finns ändå ett antal
punkter som jag anser måste kommenteras och där
jag vill tillföra ett antal synpunkter.
Jag är medveten om att svenska medier relativt sett,
jämfört med sina kolleger i andra länder, håller en
hög etisk standard. Vi kan vara tacksam att vi ännu
inte har medier av den typ som bl.a. förekommer i
Tyskland och England. Men -- och det är det
viktiga -- det hjälper inte den individ som har fått
utstå påhopp som är ägnade att framkalla
missaktning hos andra. I synnerhet som de
dessutom ofta medför påfrestande konsekvenser
för t.ex. make och barn. I ett sådant läge hjälper
det inte att det finns regler och avtal. Då upplevs
intrånget i den privata sfären mycket starkt.
Det finns journalister som i samtal med mig, då jag
pekat på PK:s publiceringsregler, skrattat och sagt
att man inte kan arbeta efter dem, men att de är bra
att åberopa i vissa lägen. Medvetet luckrar man upp
gränserna och arbetar i en suddig gråzon där man,
utan att i och för sig ha onda avsikter, i
ambitionslystnad och omedvetenhet går så långt
man kan även i den zonen. Det är då människor
skadas.
Visst finns PO och Radionämnden. Där har jag
själv haft framgångar. Men det har inte rört sig om
något personligt för mig. Vi skulle ju ursprungligen
ha haft den här debatten i december. Då hade jag
tänkt säga att jag själv inte hade råkat ut för något
övertramp av betydelse. Jag kan dess värre inte
ställa mig bakom den formuleringen längre. Vi kan
inte här diskutera enskilda fall, men jag skulle
önska att jag inte hade behövt uppleva den senaste
veckan.
Många orkar inte ta itu med att göra en anmälan.
Man är rädd för att saken förvärras och tar ny fart
vid en eventuell rättelse. När rättelsen kommer har
det ofta gått så lång tid att det känns hopplöst.
Det finns många som skulle vilja få rätt och inte
bara ha rätt, men som tiger. Ett av skälen är den
egendomliga situationen att det är motståndaren
som bestämmer reglerna för meningsutbytet. Det
känner alla till som då och då debatterat med folk
inom medierna. På den gemensamma arenan, det
ifrågavarande mediet, avgör motståndaren både tid
och plats för genmälet, om ett sådant ens medges.
En insänd begäran om rättelse kan göras om till
både insändare och en del i en ny artikel. Ett
debattinlägg kan förses med en kommentar som gör
ont värre. För att hävda att man minsann har en
öppen debatt smyger man in det i stympad form
någonstans mellan sportsidorna och de orubicerade
annonserna. Det finns många sätt att gå tillväga när
man vill slippa korrigera. Man vill inte korrigera
förrän den journalist som har skrivit artikeln är
tillbaka efter en ledighet eller en resa. När man
stöter på får man svaret att detta saknar aktualitet
nu.
Just detta att ena parten bestämmer arenans regler
är den största svagheten i systemet. Det skulle inte
accepteras inom statsrådets förutvarande
verksamhetsområde och inte heller på t.ex. en
sportarena.
Den som intresserar sig för rättshistoria kan läsa ett
antal gamla tänkeböcker från våra medeltida
domstolar. Där finner man att mål om missfirmelse
var mycket ofta förekommande. Den personliga
äran och integriteten var kanske det värdefullaste
man hade. I dag är det illa ställt med respekten för
både ting och människor. På samma sätt som vårt
kulturarvs oersättliga skatter blir sprejmålade blir
också människor mentalt nerklottrade -- ingetdera
är acceptabelt.
Det är viktigt att vi i bl.a. debattens form, som här,
motarbetar alla former av smädelse. Därför är det
viktigt att man i de medier där debatten skall föras
följer de goda etiska regler som finns. Det finns
dess värre en del störande tendenser. En viktig
fråga som bör hanteras vidare är den om övertaget
för den part som i dag kan avgöra reglerna för
debattarenan.
Jag skall ta ett exempel på hur man kan resonera. I
en av våra stora tidningar hittade jag en artikel av
en journalist som försvarade sig efter ett påpekande
om att han kränkt andra människor. Han säger: Jag
kränker aldrig privatpersoner. Jag kränker bara
offentliga personer, i synnerhet sådana som utövar
någon sorts makt. Jag kränkte en snäll polis en
gång. Men det var å kårens vägnar, för poliser är
offentliga personer.
Har man den inställningen som journalist skall man
kanske ägna sig åt något annat och framför allt
fundera över hur man skadar sina medmänniskor.
Vi kan dess värre se att antalet anmälningar till PO
och Radionämnden på senare år har ökat. Det
pekar på en negativ tendens.
Jag saknade en sak i statsrådets svar. Det är det
dokument som Europarådet antog i höstas. Det
handlar om förslag som skall leda fram till en
gemensam etik för alla europeiska massmedier.
Rekommendationen kräver bl.a. att
medlemsländerna antar lagar som skall garantera
objektivitet, mångfald och rätt till genmäle. Det
genmälet skall inte ha formen av ett litet klipp. Jag
har ett sådant framför mig nu. I en tidning har man
påstått att en person bl.a. gjort sig skyldig till grovt
svindleri i samband med företagskonkurser. Efter
ett par dagar skriver man sedan att det inte var så.
Den artikeln har ungefär samma storlek som
etiketten på en tändsticksask.
Den frågan kommer säkert att debatteras
ytterligare i kammaren längre fram i år. En av
folkpartikollegerna har tagit upp den. Genom att
titta på rubrikerna i hans motion kan man
konstatera att detta inte är bra. Vem granskar
granskaren, står det bl.a. Han citerar också
Lennart Groll som var PO under 70-talet när det
gäller den aggressiva personjournalistiken.
En sak som jag tycker är mycket väsentlig i det här
sammanhanget är att PO har ändrat sina egna
regler. Det gör det ganska svårt för juridiska
personer, småföretagare och andra, att få rätt till
genmäle enligt de nya stadgarna. Jag tycker inte att
vi skall acceptera det.