Fru talman! Lennart Fridén har frågat
justitieministern vilka åtgärder hon kan vidta för att
motverka övertramp från massmediernas sida och
samtidigt ge personer som genom dålig journalistik
råkat illa ut bättre möjligheter till rättelse utan att
detta inkräktar på pressfriheten. Arbetet inom
regeringen är så fördelat att det är jag som skall
besvara interpellationen.
Först vill jag nämna att massmedierna i Sverige
enligt min uppfattning håller en internationellt sett
hög etisk standard. Det förekommer givetvis
vissa -- för att använda Lennart Fridéns uttryck --
övertramp, men jag anser att den självsanerande
verksamheten inom massmedierna hitintills i
huvudsak fungerat väl. Utöver den självsanerande
verksamheten, som bygger på de s.k. pressetiska
reglerna, finns i lag bestämmelser om straff och
möjlighet till skadestånd för t.ex. förtal. För förtal
kan den dömas som utpekar någon annan som
brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller
lämnar en annan uppgift som är ägnad att utsätta
någon för andras missaktning. En sådan gärning är
straffbar också när den begås genom att uppgifter
lämnas i tidningar eller i radio eller TV. När det
gäller juridiska personer finns regler om otillbörlig
marknadsföring vid misskreditering från andra
näringsidkares sida.
Med en rätt till genmäle avses i princip en rätt för
en enskild att i efterhand få kommentera eller
bemöta en uppgift som förekommit i en tidning
eller t.ex. i ett TV-program. Om ett bemötande
avser endast sakuppgifter används i stället
begreppet beriktigande. Det finns inte i dag någon
i lag föreskriven rätt till genmäle. Det finns
emellertid bestämmelser i grundlagarna som
indirekt berör frågan. När påföljden skall
bestämmas för ett tryckfrihets -eller ett
yttrandefrihetsbrott skall särskilt beaktas om en
rättelse på lämpligt sätt har bringats till
allmänhetens kännedom. Vidare kan en domstol
besluta att en fällande dom i ett ärekränkningsmål
skall tas in i skriften eller programmet om den
kränkte begär det. I lagen (1992:1356) om
satellitsändningar till allmänheten, som trädde i
kraft den 1 januari i år, finns emellertid en
bestämmelse om rätt till beriktigande av
sakuppgifter.
Bestämmelser om rätt till genmäle och
beriktigande finns i de pressetiska reglerna och i
avtalen mellan staten och Sveriges Radio, Sveriges
Television och TV 4. I dessa regler och avtal finns
även bestämmelser om att den enskildes privatliv
skall respekteras. Pressens opinionsnämnd, som är
ett frivilligt inrättat organ, har hand om ärenden
som rör pressens efterlevnad av de pressetiska
reglerna, och Radionämnden, som är en
myndighet, prövar bl.a. frågor som rör
programbolagens avtal med staten. Om en enskild
anser att t.ex. hans privatliv inte har respekterats
eller att han har berövats sin rätt till genmäle, har
han alltså möjlighet att vända sig till dessa organ.
Frågan om behovet av och möjligheterna att
lagreglera en rätt till genmäle har tagits upp vid
många tillfällen. Införandet av en sådan rätt i
grundlag eller i lag har emellertid hittills
konsekvent avstyrkts.
Rätten till genmäle diskuterades utförligt i en
proposition våren 1987 som rör ändringar i
tryckfrihetsförordningen m.m. Då gjordes den
bedömningen att frågan om genmäle och
beriktigande bäst lämpade sig för reglering inom
ramen för pressens självsanerande verksamhet. I
propositionen (1986/87:151) anfördes att i detta
ställningstagande låg att det var viktigt att pressens
självsanerande verksamhet befästes och
utvecklades och att pressen under ansvar brukar
denna frihet.
Med anledning av Radiolagsutredningens arbete
med en översyn av radiolagstiftningen kan frågan
om en lagreglering av en rätt till genmäle bli aktuell
på nytt. Som Lennart Fridén säkert känner till, har
riksdagen såväl under år 1992 som förra året
behandlat frågor om rätt att få felaktiga uppgifter i
massmedierna rättade. Riksdagen har då följt
konstitutionsutskottets bedömning att några nya
uttalanden från riksdagen i denna fråga inte bör
göras innan Radiolagsutredningen har avgivit sitt
slutbetänkande (jfr bet. 1992:KU12,
1993/94:KU2). Jag har samma uppfattning i saken
som den riksdagen givit uttryck för.
I den proposition från 1987 som jag nyss nämnde
togs även ställning till frågan om en lagreglering av
ett skydd för privatlivets fred. Bakgrunden till detta
var ett betänkande från år 1980 av
Integritetsskyddskommittén. I betänkandet,
Privatlivets fred (SOU 1980:8), redovisades tre
olika lösningar till hur ett utökat skydd för den
enskildes privatliv skulle kunna genomföras. Ett
förslag innebar att det i tryckfrihetsförordningen
och i brottsbalken togs in en straffbestämmelse om
brott mot privatlivets fred. Därmed skulle
gärningen vara straffbar även om den begicks
genom massmedia, och det skulle även finnas
möjlighet att få skadestånd. En av ledamöterna i
kommittén förordade en ordning innebärande att
det skulle finnas en möjlighet att få skadestånd vid
ett intrång i privatlivet även om intrånget inte var
straffbart. Slutligen förordade en tredje linje att
den nuvarande ordningen skulle stå fast, dvs. att
frågan bäst löstes av massmedierna själva genom
den självsanerande verksamheten. Betänkandet
överlämnades till Yttrandefrihetsutredningen, som
ansåg att man även i dessa frågor skulle lita på den
självsanerande verksamheten.
I propositionen framhölls att en stor majoritet
bland remissinstanserna var av samma uppfattning
och att det är otänkbart att inskränka den
grundlagsskyddade tryckfriheten och
yttrandefriheten utan att det finns någon mera
allmän uppslutning bakom detta. Dåvarande
departementschefen anförde att han givetvis även i
fortsättningen avsåg att vara observant på hur
massmedierna utnyttjade sin frihet på detta område
(prop. 1986/87:151 s. 44 och 321). Riksdagen
godtog departementschefens bedömning och ansåg
att det inte var påkallat med några åtgärder från
statsmakternas sida i syfte att undvika
publicitetsskador m.m. för enskilda. Enligt
riksdagen är det dock angeläget att regeringen
noggrant följer utvecklingen och att den, om det
visar sig nödvändigt, återkommer med förslag till
åtgärder.
Bl.a. mot bakgrund av den ökade
internationaliseringen finns det skäl att vara
vaksam på nya massmedieföretags förhållningssätt
till vår etiska standard, som bl.a. kommer till
uttryck i de pressetiska reglerna. I några andra
länder i Europa, där yttrande- och
informationsfriheten i massmedierna inte regleras
på samma sätt som hos oss, finns det i större
utsträckning bestämmelser om skydd för enskildas
privatliv i förhållande till massmedierna. Vi skall
givetvis undvika att göra Sverige till en fristat för
mindre seriös massmedial verksamhet. Inom
Justitiedepartementet följer vi därför dessa frågor
kontinuerligt, och som jag tidigare nämnde, torde
Radiolagsutredningen ta upp frågan om
möjligheten för enskilda att få felaktiga uppgifter i
radio- eller TV-program rättade.