Herr talman! Jag delar som jag sade inledningsvis
statsrådets uppfattning om det också. Statsrådet
talar om yrkesstoltheten. Dess värre har vi på
senare år sett en del fall där yrkesstoltheten har
legat i att man har kunnat peka på att man har
lyckats platta till ett antal medmänniskor. Det är en
sak som det naturligtvis i första hand ankommer på
medierna internt att göra någonting åt. Men när
övertrampet väl är gjort så är skadan skedd, och
den går egentligen aldrig att reparera.
Jag tror att det är viktigt att man tvingar fram en
påföljd som blir så kostsam att den samtidigt verkar
förebyggande. Det här behöver inte på något sätt
hämma yttrandefrihet och journalistik. Det är bara
fråga om att använda någonting så enkelt som litet
eftertanke ibland: Är det här verkligen någonting
jag skall skriva? Är det så intressant att man skall
sätta det överst till vänster på förstasidan på en
tidning, när det sedan visar sig att artikeln längre in
kanske inte innehåller någonting som är något värt?
Det människor läser vid kaffekoppen på morgonen
är det de ser, och därmed har man skadat
människor.
Jag kan korrigera en sak när det gäller inställningen
hos de svenska representanterna i Europarådet. En
av underkommittéerna har handlagt denna fråga.
De jag har talat med därifrån har ställt sig bakom
Europarådets dokument. Om det beror på
bristande korrespondens mellan de olika delarna i
den svenska gruppen vet jag inte, men faktum är att
det finns de svenskar som också talar för detta.
Om det fortsätter att utvecklas i en riktning som vi
inte kan acceptera finns det inga andra steg att ta
än lagstiftning. Jag beklagar det, men jag tycker
inte att den självsanerande verksamheten har varit
av den arten att jag kan ställa mig och applådera
den.