Herr talman! Massmedierna har en utomordentligt
stor makt. En utomordentligt stor makt bör förenas
med ett motsvarande ansvar.
Som jag sade i interpellationssvaret, tycker jag
ändå att våra medier håller en internationellt sett
hög etisk standard. Den självsanerande
verksamheten har hittills fungerat i huvudsak väl.
Men det skall inte förnekas att det förekommer
vissa övertramp. Det förekommer att offentliga
personer både förnedras och skandaliseras på
ibland mycket lösa grunder.
Det är någonting som i första hand massmedierna
själva bör ta upp. Jag har förstått att det har
påbörjats en diskussion om etik bl.a. i
Publicistklubben. Jag hoppas naturligtvis att den
skall leda fram till det vi alla önskar, nämligen ett
verkligt ansvar när det gäller behandlingen av
personer i massmedierna -- både vanliga personer
och personer som har offentliga uppdrag och ett
offentligt ansvar.
Frågan om lagstiftning har väckts i detta
sammanhang. Det har skett många gånger tidigare,
vilket jag nyss redovisade. Frågan om en
lagstiftning om ett allmänt integritetsskydd har
väckts även från andra utgångspunkter, bl.a.
datalagstiftning och ADB-skydd. Jag vill inte
utesluta att vi kommer att ta upp denna fråga igen.
Det har som Lennart Fridén påpekade nu väckts
motioner i frågan. Lennart Fridén har själv
aktualiserat frågan genom denna interpellation.
Detta bör över huvud taget verka som en
väckarklocka för massmedierna att se över hur man
verkligen tillämpar de pressetiska reglerna. De är
ju i grunden bra -- om de följs.
Vi kommer naturligtvis från Justitiedepartementet
att noga följa utveckligen på området. Av intresse
är också den utländska utvecklingen på området.
Jag har förstått att man i Danmark nu har antagit
en lagstiftning som bl.a. innebär en möjlighet till
genmäle.
Lennart Fridén tog upp det dokument rörande
journalistik som har antagits av Europarådets
parlamentariska församling. Det är i första hand
inte ett bindande dokument utan mer en
meningsyttring av ett rådgivande organ. Man kan
också ställa sig frågande till en hel del i detta
dokument. Det tyckts bl.a. förutsätta att man har
något slags överordnat organ som kan bestämma
vad som är etiskt riktigt och vad som är en
misshaglig rapportering. Det har framförts från
många håll att en del av de åtgärder som har
föreslagits faktiskt skulle kunna leda till missbruk
från en lagstiftare.
Jag har fått uppgifter om att den svenska
delegationen vid ett möte i Strasbourg den 28
januari 1994 med den s.k. Rapportörgruppen för
mänskliga rättigheter har framfört en kritisk
inställning till förslaget och förordat ett avvisande
svar till församlingen. Att döma av det nyligen
genomförda mötet kommer förmodligen svaret att
innebära att man tar avstånd från resolutionen.
Det innebär naturligvtis inte att man tycker att
genmäle inte skall förekomma. Man menar snarast
att det skall kunna åstadkommas genom de
pressetiska reglerna.
Många av de medier vi talar om som utsätter t.ex.
offentliga personer för en skandaliserande
behandling är svåra att komma åt -- både med
pressetiska regler och med lagregler. Självfallet
skall man försöka. Jag utgår ifrån att massmedierna
tar sitt ansvar i detta sammanhang och ser på frågan
med största allvar.