Herr talman! Riksdagen är nu på den näst sista plenidagen samlad för att diskutera riktlinjerna för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken.
Jag är själv relativt ny i finansutskottet, men jag har förstått att den normala proceduren är att finansutskottets ledamöter diskuterar den ekonomiska politiken och ungefär vid elvatiden svävar finansministern in och går till angrepp på de borgerliga anföranden som han inte har åhört.
I dag frångår vi denna normala procedur i det att finansministern inte kommer över huvud taget.
Herr talman! Jag vill understryka att vi väldigt mycket saknar finansministern, kanske inte så mycket i materiellt hänseende. Vi vet ju ungefär vad han skulle ha sagt, nämligen samma sak som det han sade för några veckor sedan och det han sade i finansdebatten förra våren, det vill säga att allting är de borgerliga partiernas fel.
Även om finansministern är hyggligt förutsägbar innebär hans frånvaro att vi i stället ska diskutera de ekonomisk-politiska riktlinjerna med Sven-Erik Österberg, den socialdemokratiske ordföranden i finansutskottet. Det är inte så intressant. Detta inte på något sätt personligt menat. Vi uppfattar att Sven-Erik Österberg är en hyvens karl - i de delar som är - men han och de socialdemokratiska ledamöterna i finansutskottet representerar ändå i huvudsak någon sorts röstmaskin som ska leverera det som har beslutats i kanslihuset och i överläggningar mellan de tre samarbetspartierna. Den leveransen sker oavsett om det egentligen finns några ekonomiska riktlinjer att redovisa eller några beslut att leverera.
Det ger ju årets vårproposition ganska gott uttryck för.
Jag ber med detta, herr talman, att få yrka bifall till den gemensamma reservation som de fyra borgerliga partierna har avgivit om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, nämligen reservation 1 i betänkandet.
Den reservationen är på intet sätt ett regeringsprogram. Det är inte ens ett försök till regeringsprogram. Det är en signal om de fyra borgerliga partiernas gemensamma beredvillighet att ta ansvar och ta över regeringsmakten i det här landet. Den lägger en grund genom att peka ut huvuddragen i den politik som vi menar är nödvändig för att återupprätta och få fart på tillväxten i vårt land.
Sverige står inför väldigt stora utmaningar. Vi har i dag höga ohälsotal och ett förskräckande utanförskap på arbetsmarknaden. Det är i dag mer än en miljon vuxna människor som inte går till något arbete. När vi diskuterade den här frågan med finansministern för några veckor sedan uttryckte jag saken som att i stora delar av vårt land, i hela Norrlands inland, står var tredje vuxen medborgare utanför den reguljära arbetsmarknaden.
Eller som Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Mats Odell brukar påpeka: Det är i dag minst lika många människor i vårt land som lever på bidrag som det var under de värsta krisåren i början av 1990-talet. Det här paras med en socialdemokratisk regering som delvis har tappat greppet om den statliga kostnadsutvecklingen och som inte levererar det man har lovat väljarna.
Trots bättre tider ökar statsskulden. Bosse Ringholm tvingas i år att låna 64 miljarder kronor för att få den statliga verksamheten att gå runt.
Samtidigt sviks de löften som Socialdemokraterna gick till val på. Målet om 4 % öppen arbetslöshet är vi inte i närheten av. Sysselsättningsmålet överges. Halverat socialbidragsberoende är det inte tal om. Statsministern levererade ett storstilat löfte om kraftigt sänkt ungdomsarbetslöshet i regeringsförklaringen förra året. Verkligheten är en högre arbetslöshet än vad vi haft på fem sex år.
Det finns ett stort behov av att återupprätta den arbetslinje som socialdemokratin tycks ha övergivit. I stället för att göra något åt de grundläggande fundamentala problemen i det svenska samhället lägger regeringen och Socialdemokraterna en vårbudgetproposition med ekonomiska riktlinjer som i stället för att leverera åtgärder mot de här problemen gör det motsatta - generösare sjukersättning, friår, arbetstidsförkortning.
Med buller och bång bjöd statsministern i förra regeringsförklaringen in till de så kallade tillväxtsamtalen. Av dem har blivit intet.
Ovanpå dagens problem kommer en stor demografisk utmaning. Den understryker att vi måste bli fler som arbetar, om inte annat så av det skälet att vi annars inte klarar att långsiktigt finansiera de välfärdssystem som vi har vant oss vid att ta för givna.
Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, larmade häromdagen om en befolkningskris. Man pekade i en demografirapport som speglar de kommande 25 åren på ett, som AMS-chefen sade, alarmistiskt scenario. Vi har i dag en försörjningsbörda som innebär att var och en som arbetar försörjer ytterligare en och en halv person. Om 25 år ska man försörja sig själv och ytterligare två andra.
Det här möts inte med produktivitetsutveckling. Vi har haft en väldigt god produktivitetsutveckling under det senaste året. Den produktivitetsutvecklingen är dessutom en funktion av utslagningen från arbetslivet. De långsiktiga problemen kan inte mötas med en aldrig så god produktivitetsutveckling i näringslivet.
Det finns inga genvägar, herr talman. Om den offentliga sektorns finansieringsproblem långsiktigt ska kunna mötas måste vi bli fler som arbetar och vi måste bli fler som vill och kan arbeta mer.
Det här kräver åtgärder. Det kräver sänkta skatter på arbete. Det kräver stramare bidrag. Ingenting händer. Det lönar sig fortfarande inte för en stor mängd människor i detta land att gå från bidrag till arbete. Regelkrånglet är oförändrat stort. Uppförsbacken för den som vill starta ett företag och omsätta sina idéer i nya jobb är oförändrat stor.
Diskrimineringen av dem som satsar på näringsverksamhet - till exempel de diskriminerande 3:12-reglerna - finns fortfarande kvar trots att det har utretts på både längden, tvären och bredden.
Statsministern sitter på sitt delvis fastighetsskattebefriade gods i Sörmland. Fortfarande görs ingenting åt fastighetsskatteproblematiken för de många småhusägare som i dag är hårt trängda.
Häromdagen kom Egendomsskattekommittén med sitt slutbetänkande. Där tar man små steg för att göra något åt arvs- och gåvoskatterna. Samtidigt höjer man skatten för den som ärver vissa typer av aktieslag. Om utredningens förslag omsätts i beslut i riksdagen genomför man i praktiken en ordning som innebär att angelägna generationsväxlingar i näringslivet kommer att skjutas upp i avvaktan på att huvudägaren avlider.
Låt mig till sist, herr talman, yrka bifall till de moderata reservationerna 2, 4 och 8 i betänkandet.
Jag vill uttrycka ett tack till Lena Ek som ju lämnar finansutskottet och som jag har haft nöjet att samarbeta med en mycket kort tid, men som jag under den korta tiden i väldigt hög grad har uppskattat som kollega och parlamentariker. Jag önskar henne lycka till i arbetet för Sverige i Europaparlamentet.