Herr talman! Vi ska diskutera riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I går diskuterade vi tilläggsbudgeten. Och i den allmänna samhällsdebatten har tilläggsbudgeten - hur man ska fixa till siffrorna under innevarande år - fått betydande uppmärksamhet därför att det där fanns mer konkreta förslag eftersom det är rätt mycket som man behöver rätta till för att rätta till anletsdragen. Men även om propositionen är rätt tjock är det inte så mycket i detta ordflöde som man kan hitta som är riktiga, långsiktiga riktlinjer för den ekonomiska politiken. Det beror ganska uppenbart dels på att regeringen är väldigt regeringstrött och egentligen bara har som huvuduppgift att få tiden att gå och inte göra några större allvarliga aktiva misstag, dels på att regeringen inte har några som helst gemensamma visioner med sina stödpartier. Man är inte på väg åt samma håll, och då blir det lätt på stället marsch.
Mikael Odenberg sade här att vi i dag saknar finansministern. Jag vet inte det. Möjligen kan man konstatera att han fattas, men saknas vet jag inte om han gör. Själva bilden av hur svår den ekonomisk-politiska debatten är att föra när motparten inte har någon egentlig ståndpunkt och åsikt är att man gärna upprepar några mantran gång på gång. På det här sättet kommer vi i varje fall iväg lite tidigare till lunch.
Folkpartiets riktlinjer för den ekonomiska politiken finns i två vallöften. Det ena är att fler ska jobba, och det andra är att statsskulden ska vara lägre. Detta behöver naturligtvis konkretiseras och förtydligas på många olika sätt, men där ligger själva grundbulten i våra riktlinjer för den ekonomiska politiken.
Jag tänkte börja med att i korta drag beskriva vår syn på Sverige i världen. Vi har just haft en Europavalskampanj, och det har varit svårt för oss alla att göra det tydligt hur Sveriges politik och Europapolitiken hänger ihop. Men Folkpartiet liberalernas syn är att vi ska vara väldigt glada över att vår värld växer och att vårt ömsesidiga utbyte med omvärlden blir större och större. Det tjänar vi alla på.
Jag skulle särskilt vilja nämna tre konkreta punkter där vårt arbete i Europapolitiken, våra svenska insatser i Europaparlamentet och i ministerrådet, har en mycket konkret och jordnära betydelse på den svenska ekonomin.
Den första är Lissabonprocessen. Där brukar vi ofta få höra Bosse Ringholm och Socialdemokraterna skryta, och det finns med även i betänkandet, om hur många fina medaljer vi får i den ekonomiska politikens bandy-VM. Men väldigt sällan hör man talas om de grenar i VM där det inte går så bra för Sverige och som har mycket stor betydelse. Jag skulle särskilt vilja peka på några få av dem. En är att Sverige ligger allra sämst till bland de 15 gamla EU-länderna när det gäller investeringar. Inget annat land har så liten andel investeringar i förhållande till BNP 2002. En annan är att utbildningsnivån bland ungdomar har sjunkit mellan 1999 och 2003 medan den har ökat i EU totalt. Det betyder att utvecklingen på två avgörande punkter för den framtida produktiviteten och för det framtida välståndet, humankapital och kapital, går åt fel håll just nu. Det är mycket allvarligt, och det bidrar rimligen till att arbetsproduktiviteten inte kommer att kunna hållas på den nivå som den borde göra.
Den andra punkten som jag vill nämna är tjänstehandelsdirektivet, där vi just har genomdrivit en Europavalrörelse där både regeringen och dess stödpartier har gått till val på att på olika sätt kasta grus i maskineriet eller helt motsätta sig den möjlighet till tjänsteexport som skulle betyda så mycket för svenska småföretag.
Den tredje punkten gäller jordbrukspolitiken som inte bara har en avgörande betydelse för villkoren här hemma, för konsumenterna och för miljön, utan också skulle vara vårt absolut viktigaste bidrag till den internationella solidariteten, någonting som vi i Folkpartiet anser är oerhört centralt, att vi inte bara tänker på hur några få här hemma ska få det som bäst utan att vi faktiskt tar ett globalt ansvar.
Herr talman! LO-basen skriver i dag på debattsidan i min lokala morgontidning och efterlyser initiativ av regeringen. Hon säger: Vi gav er chansen att få fart på Sverige. Sedan pekar hon på att vi står inför stora utmaningar och måste få in fler i arbete.
Jag kan gärna hålla med Wanja Lundby-Wedin om problembeskrivningen. Jag har inte riktigt samma syn på lösningen, att det handlar om en mer aktiv finanspolitik. Jag tycker att regeringen är rätt bra som det är på att lägga ut pengar. Men hon och LO har helt rätt när det gäller själva grundbulten, nämligen att om vi långsiktigt, inte bara för de allra närmaste åren och inte bara för att hanka oss fram över valet 2006, verkligen ska kunna lägga Sverige i en bra bana för framtiden och klara att finansiera både att ha det hyggligt i den egna hushållskassan när skatten är betald och att finansiera den skattefinansierade välfärden måste vi få mer arbete.
I dag är vi tre per pensionär, varav en inte jobbar. Om 30 år är vi ungefär två per pensionär. Om det då fortfarande är så att en av dem inte jobbar går denna ekvation inte ihop.
Vi i Folkpartiet presenterar i våra riktlinjer ett program för hur vi skulle kunna få fler i arbete genom att de unga kommer ut fortare på arbetsmarknaden, att invandrarna kommer ut på arbetsmarknaden i rimlig omfattning, att de sjukskrivna kommer tillbaka och att de äldre stannar kvar. Det är fullt rimliga och inte alls oöverkomliga beting som skulle innebära att den skattehöjning som statsministern flaggar för på 8 kr i stället skulle kunna ersättas med mer arbete. Det här är basen för en politik som räddar välfärden.
Nu, herr talman, talas det väldigt mycket om arbetsutbudet. Det är mycket bra, även om det är lite verkstad från regeringen och dess stödpartier. Men det räcker inte med olika typer av systemförändringar över hela kartan utan människor måste också ha någonstans att gå, och då är företagaren grundbulten.
Vi måste få bättre villkor för entreprenörskap. Vi måste komma bort från den tid då, och den tankemodell där, staten bara resonerar med några få storföretag. Företagandet sjunker ju i Sverige i stället för att öka.
I betänkandet skriver majoriteten att tillväxtsamtalen påverkar politiken. Det är en väldigt intressant anmärkning med tanke på att de som ingick i tillväxtsamtalen inte ens märkte när de tog slut, och ingen av oss andra har märkt några som helst avtryck i själva politiken. Det är möjligt att majoriteten i utskottet hör till dem som inte ens har märkt att samtalen har tagit slut utan tror att de pågår - jag vet inte. Det är i varje fall ett ganska anmärkningsvärt påpekande.
Vad vi behöver är konkreta förändringar i attityden till företagande. I stället för att regeringen ska hacka på företagare borde man se till att de får bättre generella villkor för att kunna vara de som skapar jobb och tillväxt.
Jämställdhetsarbetet har helt gått i stå eller också försämras det. De orättvisa löneskillnaderna är helt cementerade. Villkoren för kvinnors entreprenörskap har inte förbättrats utan har snarast försämrats. Det är ständiga attacker på möjligheterna att bli företagare och att på olika sätt expandera inom de kvinnodominerade sektorerna.
Herr talman! Jag har försökt illustrera ungefär vad vi tycker är viktigt och vill mest fokusera på det. Ändå vill jag påpeka att trots att Socialdemokraterna på de flesta områden saknar idéer, kreativitet och handlingskraft finns det ett undantag. Det gäller då byggstöd. Där finns det tydligen en oändlig uppfinningsrikedom - Klimpstöd, ROT-stöd av alla möjliga upptänkliga sorter, hisstöd, ekologisk omställning beträffande byggena och så vidare.
Tänk, herr talman, om regeringen i stället använde den energin till reformer för goda villkor för entreprenörskap! Då skulle, tror jag, mycket vara vunnet.
När det gäller riktlinjerna för budgetpolitiken är våra ledord: Stärk statens finanser! Vi måste begränsa statens utgifter. Det måste vi göra framför allt genom att begränsa expansionen av det statliga åtagandet. Vi har visat på ett mer öppet hållet saneringsprogram på ungefär 30 miljarder på 3-5 års sikt. Utskottet har tydligen problem med att jämföra det med de 20 miljarderna i våra tabellverk. Men det beror på att det utöver sakfrågorna också gäller ett antal statliga utgifter som inte passerar statens budget, till exempel att inte stänga Barsebäck 2, att återstarta Barsebäck 1 och att inte sätta in pengar i statliga underskottsbolag - det syns inte i statsbudgeten men det är statens pengar.
Vi vill sätta upp ett mål för statens finansiella sparande. Vikten och behovet av det har vi i flera år pekat på, och de här riktlinjerna visar återigen på detta. Vi har gott stöd från bland annat SNS-ekonomerna och Riksgäldskontoret. Vi måste få utgiftstak som håller på riktigt, inte bara med hjälp av kosmetik, och en marginal som är tillräckligt stor för att man ska kunna klara oväntade saker.
Vi har lägre utgifter. Vi sänker de mest skadliga skatterna för jobb och företagande, och vi har ett mindre budgetunderskott. Ändå, herr talman, vill vi göra plats för några angelägna satsningar. Det gäller då det internationella u-landsbiståndet. Det gäller också förbättrat stöd till assistans och tillgänglighet för funktionshindrade liksom några saker till på det sociala området samt en större satsning på forskning och på rättsväsendet.
Herr talman! Vi hoppas naturligtvis på att vid den kommande voteringen få stöd för våra idéer. Jag yrkar bifall till reservationerna 1, 5 och 9. Dessutom vill jag passa på att här från talarstolen tacka min kollega Lena Ek för ett gott samarbete under många år. Jag önskar dig, Lena, varmt lycka till i den liberala gruppen i Europaparlamentet.
(Applåder)