Herr talman! Ärade ledamöter! Ärade åhörare! Häromdagen hörde jag en historia. Det var en stolt amerikan som sade: Well, här i USA har vi George Bush, här har vi Bob Hope och här har vi Johnny Cash. Då svarade den inte riktigt lika stolte, något nedslagne svensken: I Sverige har vi Göran Persson, no hope and no cash. Ungefär så skulle man kunna sammanfatta åtminstone en del av vår ekonomiska motion.
Vi ser i Sverige i dag att den sociala och regionala klyvningen ökar. Väldigt många kvinnor som arbetar heltid i vården klarar i alla fall inte av sin dagliga försörjning. Rädda Barnen slår larm om att antalet fattiga barn ökar. Vi dras inför internationella domstolar därför att vi inte kan klara en anständig behandling av ensamma asylsökande barn eller av människor som har sökt skydd i Sverige undan tortyr och förföljelse. I många bygder i Sverige funderar man över om det egentligen finns någon framtid eller om det ska planteras gran över hela kommunen.
Vi ser allvarliga tillväxtproblem. Det finns en djup förtroendeklyfta mellan Sveriges företagare och Sveriges regering. Vi har för få arbetade timmar. Om man ska förenkla väldigt grovt skapas tillväxten av produktiviteten multiplicerat med antalet arbetade timmar. Det här är extra allvarligt därför att trycket på våra trygghetssystem och vårt välfärdssystem ökar hela tiden i takt med att befolkningens ålderssammansättning förändras.
Vi ser en utflyttning av arbetstillfällen till andra länder. Det vore kanske inte något stort problem om det skapades nya arbetstillfällen i samma takt i Sverige, om de små företag startades som kunde startas, om de människor anställdes som kunde anställas. Men så är det inte. Antalet nya företag minskar. Sysselsättningsmålet nås inte.
Om vi tittar makroekonomiskt på den svenska ekonomin ser vi att pensionssystemet går rätt så bra. Det kommer att fortsätta att gå på plus inom den offentliga ekonomin. Inom parentes är jag väldigt glad över att vi inte kommer att plocka ut pengar ur AP-fonderna i den här situationen. Det vore en styrka att se till att bevara pensionssystemet stabilt.
Vi ser att den kommunala ekonomin krackelerar runtom i landet. Människor funderar över hur det ska gå med vård, skola och omsorg.
Vi ser framför oss en rad av år när regeringen lägger fram budgetförslag med minus i statsbudgeten. Man har under en följd av år haft underskott i statens finanser, och man planerar att fortsätta att ha det. Samtidigt ser vi att problemen tornar upp sig vid horisonten.
Herr talman! Man kan fråga sig varför våra system inte fungerar. Vi har en otroligt hög skattenivå i Sverige. Vi har aldrig satsat så mycket pengar på sjukvården som vi gör i dag. Ändå upplever människor att det inte fungerar. Kanske ligger en del av lösningen i att vi har byggt system och lever med system i Sverige som är formade av tankar som tänktes av Gustav Vasa och Axel Oxenstierna, medan de nyaste tankarna tänktes av Per Albin Hansson.
Man har byggt ett centralstyre och ett Sverige där man successivt skulle dra in mer makt till den centrala nivån. Detta baserades på att de som satt högst uppe i toppen på pyramiderna visste bäst.
I dag är samhället annorlunda. Människor kan läsa. Det finns Internet och TV. Informationsflödet är oerhört kraftigt. Människor har självförtroende på ett helt annat sätt. De accepterar inte att det är kyrkoherden, godsherren eller den enda välutbildade människan i socknen som bestämmer.
I dag vill alla vara med och bestämma, och de ekonomiska rörelsemönstren har i och med detta förändrats oerhört mycket. Det har vi inte förmått att mäta i Sverige. Vi har inte klarat av ett sådant förändrat samhälle.
Det är som i en fabrik. Man kan laga, lappa och investera i en gammal maskin och en gammal produktionslinje, men till slut kommer man till vägs ände där det inte går, där man faktiskt måste byta maskin och förändra produktionslinjen. Jag tror att vi står vid ett sådant vägskäl när det gäller svensk ekonomi och svensk samhällsutveckling.
Vi måste alltså klara av att tänka på det sätt som man gör i Gnosjö. Jag var där i våras när man presenterade Det globala Gnosjö. Det tycker jag är en oerhört kaxig och rolig devis för en hel bygd, Det globala Gnosjö. Det är det lilla samhället där man tar hand om varandra och försöker ordna det så bra som möjligt på det lokala planet, men där man samtidigt med fullt och stort självförtroende är beredd att delta på all världens marknader, är beredd att diskutera med all världens människor, är beredd att ta till sig all världens nya idéer. På något sätt måste vi få upp det tänkesättet också till den centrala nationella nivån, men det gör vi inte i dag.
Vi i Centerpartiet formerar vår ekonomiska politik efter federalismens principer. Vi försöker att se på denna samhällsutveckling och visa att vi har tilltro till individen. Vi försöker att visa att det är viktigt med det lilla företagandet som skapas och uppmuntras och som sedan kan växa till det stora företagandet.
Det är ett allvarligt varningstecken att Sverige har den lägsta investeringsnivån när det gäller företagsinvesteringar bland alla EU-länder. Vi har den lägsta investeringsnivån i företagandet. Det är en allvarlig varningssignal, och det borde vi fundera mera över och uppmuntra företagande. Systemen är inte ens neutrala, utan det är till och med så att en företagare diskrimineras, till exempel i föräldraförsäkringen. En småföretagare som har samma inkomst nedanför nedersta strecket i deklarationen som en arbetstagare får ändå bara två tredjedelar av den föräldrapenning som den som är arbetstagare får, därför att reglerna säger att inkomsten för den ena ska delas med årets arbetade dagar och för den andra med årets alla dagar. Vi har alltså till och med negativa signaler till de människor som vill starta företag, och det håller inte i den nya globala världen.
Vi har från Centerpartiet anvisat reformer inom fyra områden, herr talman. Vi föreslår en inkomstskattereform för självbestämmande och tillväxt som ska ge människor möjlighet att leva på sin lön, en reform inom rättsväsendet, så att man ska våga vistas i och använda sina möjligheter i samhället, och ett fördubblat barnbidrag, för att ta några exempel.
Vi har en hel rad reformförslag som handlar om företagande och tillväxt, bland annat att man skattefritt ska kunna spara ihop till startkapital för småföretag - något som jag tror skulle betyda väldigt mycket. Vi föreslår också regler som underlättar för invandrare och för kvinnor. Vi har ett reformpaket som handlar om hälsa och tillväxt med en samordnad arbetslivsförsäkring och en finansiell samordning.
När man står i talarstolen i riksdagen och säger "finansiell samordning" låter det oerhört tekniskt. Men om Sverige blev mera som Finspång, det vill säga om vi hade en finansiell samordning och samordning mellan de myndigheter som ska hjälpa människor att komma i arbete, så skulle vi, om vi bara överför Finspångs siffror till statsbudgeten, landa på en besparing på 30 miljarder. Det är ju oerhört mycket ur ett statsbudgetperspektiv. För mig är det omöjligt att förstå varför man inte direkt lägger fram de här förslagen. De är ju testade i verkligheten och går att genomföra. Det vore praktiskt vettigt och skulle gynna alla.
Vi har också ett reformpaket för miljö och tillväxt.
Herr talman! Politik är att vilja, och politik måste utgå från en vision om hur det framtida Sverige ska se ut. När man läser vårpropositionen om den långsiktiga ekonomiska politiken ser man att det kanske är det som är det största hålet i den här produkten, att visionen saknas för hur det framtida Sverige ska se ut. Vi har lagt fram ett budgetförslag för ett annat samhälle som ser på människor, företagande och solidaritet på ett annat sätt.
Jag vill säga, herr talman, att jag är glad att vi också har en borgerlig reservation som samlar ihop mycket av det som skulle kunna kallas det företagsamma Sverige och som är en god grund för ett framtida politiskt samarbete och för en annan regering efter valet 2006.
Slutligen, eftersom min talartid för det här anförandet är ute, skulle jag vilja tacka alla som jag har mött under mina sex år i riksdagen.
När jag blev invald för sex år sedan hade jag aldrig varit inne i riksdagen en enda gång. Jag kom hit med en barnvagn. Det fjärde och sista barnet var två och en halv månad, och hon låg i vagnen. Under låg det blöjor och de första handlingarna som jag skulle läsa in.
Jag möttes här av ett otroligt positivt klimat, oerhört kompetenta och trevliga människor. Det kanske är synd att inte så många av väljarna riktigt har förstått det. Jag möttes också av en otroligt kompetent personal, som i alla lägen har ställt upp, alltifrån de som sköter markservicen i huset till de som sköter utredningstjänsten och inte minst utskottskanslierna.
Det har funnits en vilja från talmannen, först Birgitta Dahl och sedan Björn von Sydow, att försöka titta på jämställdhetsvillkoren i den här riksdagen. Och min erfarenhet är att det arbetet bör fortsätta med oförminskad kraft.
Min första debatt var faktiskt den ekonomiska debatten på hösten. Då hade jag ännu inte stått i talarstolen. Debatten direktsändes i TV. Jag ammade då förstås fortfarande var fjärde timme. Det hela var ganska nervöst, kan jag säga. Eftersom jag inte visste hur det fungerade visste jag inte heller att man kunde höja och sänka talarstolen, så jag levererade hela anförandet på tå. Nu känner jag mig något mer hemma i detta.
Min ambition är, när jag nu har blivit invald i Europaparlamentet, att försöka binda ihop den nationella politiska nivån med den europeiska politiska nivån. Det tror jag är oerhört viktigt för Sveriges framtid och för våra barns framtid.
Tack, herr talman, och tack allihopa!
Jag yrkar bifall till reservation 1 och reservation 7.
(Applåder)