Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall till reservation 5 och 8, men jag står givetvis bakom samtliga Vänsterpartiets reservationer.
Reservation 5 handlar om uranbrytning och behovet av ett förbud i svensk lagstiftning mot uranbrytning.
Reservation 8 handlar om äganderätten till mineraltillgångarna. Vem har egentligen rätten att äga mineraltillgångarna i Sverige? Och framför allt: Vem äger uranet vid eventuell brytning?
I mer än tusen år har malmen och gruvorna tillsammans med skogen i Bergslagen, Västerbotten och Norrbotten utgjort grunden för vårt lands tekniska och ekonomiska utveckling. Ur dessa naturresurser har vi byggt vårt välstånd. Ur dessa naturresurser har ny, världsledande industri byggts upp här i Sverige. Jag tycker att det är viktigt att vi kommer ihåg det.
Vi har alltså naturresurser som är unika för Sverige. De är unika på det sättet att gruvorna, malmen, ligger där de ligger. Det är inte så lätt att flytta på dem. Skogen står där den står. Den är inte heller så lätt att flytta på. Dessutom finns det en global marknad för avsättning av våra naturtillgångar.
Men, fru talman, det handlar också om att bryta och använda våra naturresurser på ett klokt sätt så att vi brukar dem utan att förbruka dem. Det handlar också om att ha ett perspektiv som sträcker sig längre än till morgondagen eller nästkommande tio år och tar hänsyn till våra barn och barnbarn så att de kan leva här i Sverige och dra nytta av de möjligheter som våra naturresurser utgör.
Därför finns det behov av en klar strategi för hur vi ska bevara och utveckla våra naturresurser. Jag är glad över att det i dag i det här betänkandet finns en majoritet som står bakom en sådan uppfattning. Den är nödvändig därför att det finns samhällsutmaningar som måste klaras av om vi ska hantera möjligheterna att använda naturresurserna på ett klokt sätt. Det är naturresurser som är efterfrågade på världsmarknaden tack vare ett uppsving i globaliseringen och en tillväxt i framför allt Asien.
Vi ska komma ihåg att när vi öppnade minerallagen i början av 90-talet öppnade vi också för andra stater och utländska företag att exploatera Sverige näst intill gratis. Tidigare fanns någonting som kallades kronoandel och som innebar att kronan, staten, skulle ha en andel av vinsterna från gruvbrytningen. Den togs bort i och med 1993 års lagstiftning.
I dag är det fritt fram. SGU, Sveriges geologiska undersökning, tillhandahåller gärna uppgifter om var det kan finnas möjligheter att hitta mineraler. I Malå där vi har hela vår kartering av borrkärnor är det öppet för alla. Och Bergsstaten beviljar undersökningstillstånd och även eventuell brytning.
Det här kan anses vara bra, och det har också öppnat för prospektering i Sverige som tidigare låg på is. Men vi måste också ställa frågan: Vad har Sverige och vi som nation för ansvar för att de mineraler som finns i vår berggrund inte används och brukas på ett sådant sätt att det blir en rovdrift som gör att kommande generationer inte har möjlighet att leva på dem?
Det bör vi faktiskt fundera över framöver, för det moderna samhälle som vi har i dag och som kräver att vi löser de stora klimatutmaningarna kräver också mineraler som i dag är väldigt svåra att få tag på, och en stor del av de sällsynta jordartsmineralerna sitter Kina på. Är det rimligt att de resurser som ur strategisk synvinkel kan vara viktiga att ha kontroll över hamnar i andra nationers eller i utländska företags händer?
Vi behöver också fundera lite grann över de gamla gruvsamhällena som har byggts upp en gång i tiden på grund av gruvnäringen. Hur ska de nu, när vi har en boom och kan se stora möjligheter till en stark nationell gruvnäring som har ännu större betydelse i framtiden, kunna överleva, leva och ta del av möjligheterna som finns?
Det är frågor som måste lösas, och där har regeringen faktiskt inget svar. Det räcker inte att som nu åka i skytteltrafik upp till Norrbotten och stå och hurra vid sidan av och säga: Bra! Men när frågan kommer om infrastruktur, järnvägar och bostadsbyggande säger man nej. Det får någon annan sköta, nämligen den så kallade marknaden.
Löser man inte de här grundläggande frågorna om infrastruktur och bostadsbyggande kommer man inte heller att få någon acceptans för ökad gruvbrytning och gruvdrift i Sverige.
Vem vill bo i ett samhälle som inte får ta del av det som rikedomarna ger? Arbetskraften flygs in och flygs ut, och transporterna går i värsta fall på landsväg och inte på järnväg. Vad har de samhällena för möjlighet att utvecklas? Vad har de kommunerna för möjlighet att klara den grundläggande servicen?
Det blir en kolonial utveckling liksom den som västerländska länder har lett gentemot forna kolonier i framför allt Asien och Afrika. En sådan utveckling ska vi givetvis inte ha här i Sverige, och då måste vi föra en politik som gör det möjligt att bruka utan att förbruka. Vi måste alltså göra det här på ett miljömässigt hållbart sätt så att det skapar acceptans på de orter där nya gruvfyndigheter finns.
Vi måste lösa frågan om bostadsbyggande, och här har staten ett ansvar. I ett kommande program bör det finnas en klar idé om hur det här ska ske.
Men allt är inte frid och fröjd. I samband med den här boomen har intresset för den svenska berggrunden blivit enormt. Nu är det den radioaktiva uranmalmen som är intressant. Det finns i dag ett tjugotal företag som prospekterar uran i Sverige.
Jag kan förstå tanken hos Folkpartiet och Moderaterna om att det är okej. I och med kärnkraftsuppgörelsen som Alliansen har säger man att det är okej och att man ersätter de gamla reaktorerna med tio nya reaktorer. Då förstår jag Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund när de går ut i medierna och talar om att det är logiskt att vi bryter uran i Sverige. Jag tycker att det är logiskt, och det hedrar dem att de står upp för den politiken.
Men när det gäller Centerpartiet är det samma överenskommelse man står för, men man säger nej till uranbrytningen. Det hänger inte ihop. Det blir cyniskt, för det skulle innebära att vi importerar uran till de nya reaktorerna och att andra länder alltså får ta hand om all den miljönedskräpning och de miljöutmaningar som uppstår.
Fru talman! Slutligen när det gäller uran vill jag säga något om Euratomfördraget. Vad innebär det för vår tid? Jag menar att det inte finns några klara säkerheter i det fördrag som finns i dag. Om Sverige skulle öppna en gruva kan EU vid en krissituation ställa krav på att ta del av den.
Det finns inga juridiskt bindande krav som klart och tydligt säger att det är en svensk mineraltillgång, något som Sverige har. Det finns inga krav i EU-fördraget på att man ska starta uranbrytning i Sverige. Därför är det viktigt att vi i lagstiftningen får in ett förbud mot uranbrytning. Då är hela frågan ur världen. När det egentligen finns en majoritet i kammaren är det viktigt att reservationen bifalls.
När det gäller mineral- och gruvpolitiken i övrigt tror jag att vi återkommer till den längre fram då vi debatterar näringslivsfrågor. Den är ju en del av näringslivs- och industripolitiken.