Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna 3
och 9. Reservation 3 handlar om rätten till målsägan-
debiträde som i dag inte är en helt självklar sak. De
som begår brottet har en självklar rätt att få juridisk
hjälp och en advokat. Men den som har utsatts för
brottet har inte det, utan det gäller under vissa om-
ständigheter. Miljöpartiet tycker att om den som har
utsatts för brott känner att han behöver hjälp och stöd
- det kan gälla skadeståndsanspråk eller annan juri-
disk hjälp - skall han kunna få detta. Däremot har i
alla slags brott den målsägande rätt att anlita en stöd-
person. Men det är bara ett personligt stöd, det gäller
inte juridiken.
Lagen säger i dag att rätten till målsägandebiträde
kan förordnas om fängelse kan följa på brottet och om
det kan antas att målsägande har ett särskilt stort be-
hov av biträde. Men om fängelse kan följa på brottet
måste det först ha varit ett domslut. Det kan man inte
veta på förhand, och det är på förhand man behöver
den juridiska hjälpen. Det är ett väldigt konstigt sätt
att uttrycka sig.
Åklagaren har inte heller något krav på sig att en-
gagera sig eller etablera någon kontakt med målsä-
gande. Det är objektivitetsprincipen som skall gälla.
Vid huvudförhandlingarna kan alltså den som har
utsatts för grovt våld vara totalt oförberedd för kom-
mande frågor och förhållanden som tas upp. Om åkla-
garen gör ett sämre arbete finns det ingen ytterligare
hjälp, utan då kan det t.o.m. sluta med att den som
begått brottet inte döms.
Gärningsmannen får alltså självklart juridisk hjälp,
men inte den som har utsatts för brottet. Det vill vi
ändra på. Det allmänna rättsmedvetandet störs av
denna felaktiga behandling.
Reservation 9 handlar om kommun- eller husarrest
för män. Det är kanske en litet kontroversiell fråga.
Det finns i dag ett antal kvinnor - de är inte så många,
som tur är - som lever under en väldig press. Det är
de kvinnor som har blivit utsatta för kvinnomisshan-
del, oftast av de män som de har levt och t.o.m. har
barn med. Dessa kvinnor får inte vara i fred utan
utsätts för ständigt återkommande hot om våld, tra-
kasserier och förföljelse. Dessa kvinnor har rätt till
livvakt i allvarliga fall. Men en livvakt inskränker
väldigt mycket på det dagliga livet. Det är väldigt
svårt att leva ett normalt liv när man har en livvakt
utanför dörren som följer en hela dagen.
Miljöpartiet tycker att det är den som misshandlar,
mannen, som måste få sin rörelsefrihet begränsad.
Därför föreslår vi vissa åtgärder. Från Rikspolisstyrel-
sen framhålls att livvaktsskydd utgör också, som jag
säger, en stor påfrestning på den som skyddas. Det
finns kvinnor som avstår från det. Vi har hört här att
kvinnor skall ha pepparsprej, larmordningar osv. Det
är de som hela tiden skall vara aktiva och skydda sig.
Det synsättet kan inte vara rätt. Det måste vara den
som utför brottet som måste få sin rörelsefrihet be-
gränsad. Då säger man att det inte är demokratiskt,
om en man har avtjänat sitt straff för misshandel. Men
demokrati måste också innebära att man får leva i
trygghet. Det måste stå över rätten till att fritt röra sig
för den som vill något ont. Därför tycker vi i reserva-
tion 9 att det är mannens rörelsefrihet som skall be-
gränsas.
Miljöpartiet stöder reservation 6 om kvinnovåld.
Det gäller tiden mellan anmälan och domen, som man
vill skall vara kortare. Nu har vi hört i utskottet att
domstolarna är överbelastade, de har väldigt mycket
att göra. Vi har prioriterat ungdomsbrotten och sagt
att det skall vara kortare förfarande. Jag vill framhålla
att detta är angeläget, som också tidigare talare har
sagt.
Vi stöder även reservation 8 om vittnesskydd. Vi
måste ta väl vara på våra vittnen, stödja dem och ge
dem skälig ersättning för utlägg och för förlorad ar-
betsinkomst, så att vittnena kan utföra det viktiga
arbetet i vår rättsstat.