Fru talman! Jag ska börja där jag slutade. Det
gäller alltså inte att sparka igen en dörr, men det gäl-
ler att tala oerhört rakt. Att tala med dubbla tungor
eller att måla en vacker färg över en rutten vägg, osv.
- man har olika bilder för detta - är något som tur-
karna är mästare på för att förklara sig. Det har jag
och vår grupp upplevt. De hade väldigt många fina
beskrivningar, bl.a. från justitieministern, av hur
systemet fungerar och av de nya paragrafer som man
har infört i brottslagstiftningen. Det är bara det att de
används på ett annat sätt än vad man förväntar sig att
de ska. De döljer samtidigt en verklighet som är oer-
hört rå och hänsynslös och som inte alls har med
mänskliga rättigheter att göra.
Jag menar därför att Sverige, särskilt nu som ord-
förandeland i EU, måste visa på ett initiativ till att
hjälpa till när det gäller att få förändringarna att bli
praktisk verklighet. Man kan strunta i detta vackra tal
och säga: Nu går vi till handling, nu måste vi se re-
sultat. Det hjälper inte att utbilda eller att ha särskilda
studieordningar för människor som jobbar inom fäng-
elsemyndigheten. Det är nämligen ofta fel människor
som man utbildar. Det fick vi också klart för oss när
vi var där.
Beträffande utrikesministerns svar skulle jag vilja
säga att det turkiska nationella programmet är oerhört
viktigt, inte bara att de säger att de ska ha det, utan
man måste ta reda på när det kommer och hur det
kommer att se ut i verkligheten med det programmet.
Enligt utrikesministern säger den turkiska rege-
ringen också att den säger sig vilja komma till rätta
med förekomsten av tortyr och omänsklighet. Men
det har den sagt i alla tider, under alla år. Därför
måste vi ha en tidsplan för det, rakt upp och ned.