Fru talman! Marianne Andersson och jag ingår i
en grupp som kallas för den svenska stödkommittén
för mänskliga rättigheter i Turkiet. Vi kommer inom
kort att överlämna en rapport till utrikesministern om
vårt besök i Turkiet i november.
Sammanfattningsvis väldigt kort kan jag säga att
situationen inte blir bättre. Den blir sämre. Det allra
senaste som hände i december visar på den tenden-
sen. Det är mycket allvarligt med de hungerstrejker
som pågår, de dödsfastor som pågår. Så sent som i
går fick jag reda på att det är 2 000 som hungerstrej-
kar, 300 av dessa är dödsfastare. Det är oerhört all-
varligt. Varför gör de på det här viset? Jo, därför att
man i Turkiet har byggt s.k. F-type-fängelser. Det är
isoleringsceller. Man flyttar de politiska fångarna till
isoleringsceller. Där kan vad som helst ske, det finns
ingen insyn. Detta är man livrädd för. Där kan ske
tortyr och trakasserier, något som vi vänder oss emot.
Mänskliga rättigheter vill vi försvara så långt vi nå-
gonsin kan.
Det pågår alltså trakasserier, en dödsfasta som är
oerhört allvarlig. Ett tag såg det ut som att utrikesmi-
nistern var på väg att diskutera hur man skulle lösa de
här problemen, fram till den 14 december. Sedan
avbröts det. Den 19-23 december skedde stormning-
en av 20 fängelser. I dag kan vi se resultatet: 32 döda,
ca 140 mer eller mindre svårt skadade. Det är ett
resultat som talar sitt eget språk.
Nu gäller det för Sverige som ordförandeland att
ta upp dessa frågor allvarligt. Köpenhamnskriterierna
måste man leva upp till. Man måste ställa de ansvari-
ga inför rätta för stormningarna av fängelserna. Dia-
log måste upprättas mellan fångarna, fängelsemyn-
digheterna och justitieministern. En oberoende kom-
mitté måste tillsättas för att se vad som är orsaken till
detta, om man använder kemiska ämnen och annat.
Det förekommer en massa underliga rykten och in-
formationer som jag inte alls är säker på inte är sanna.
Därför måste man undersöka detta.
Man måste upphöra med de s.k. legala trakasserier
som pågår. Sådant där får inte förekomma. MR-
avdelningar stängs i dag i Turkiet. Det måste man
också ingripa mot. Det får inte vara på det viset. Det
är MR-avdelningar som Sverige bl.a. stöder.
Situationen är tyvärr oerhört allvarlig. Jag ska inte
säga att jag kräver det, utan jag utgår ifrån att utri-
kesministern handlar så långt det över huvud taget är
möjligt, utan att för den delen slå igen dörren till
Turkiet.