Fru talman! Det är nog inte alltid det bästa. Vi fortsätter på det spåret. När ska staten ingripa, och när är det frivillighet som gäller?
Sofia Arkelsten säger att det ska förutsättas att branschen följer märkningen och att branschen sanerar sig själv. Visst ska vi hoppas på att linjen med frivillighet räcker ganska långt.
I ett av remissvaren som jag aldrig läste upp i mitt inledningsanförande säger Livsmedelshandlarförbundet om smileymärkningen att det är tveksamt om ett sådant system kan skapa kommersiella incitament för företagen att nå kraven i livsmedelslagstiftningen.
Problemet är just att det finns kommersiella incitament att fuska. Ibland måste man ingripa med lagstiftning och kontrollåtgärder och i det här fallet med att öka upptäcksrisken för att understödja en bra utveckling.
Jag kan tycka att det är lite märkligt att det finns någon sorts diskrepans inom alliansen när det gäller hur mycket man ska använda staten och repressiva instrument. Det gäller å ena sidan VAB-dagar och människor som fuskar med sjukförsäkringen och å andra sidan till exempel fusk inom livsmedelshantering eller inom näringslivet.
Är det inom näringslivet det händer är det väldigt ofta så att vi ska lita på frivilligheten och inte gå för långt när det gäller lagstiftning. Men jag har en känsla av att när det är på den andra sidan är det väldigt nära till rottingen, att ta till repressiva instrument, mer kontroll och lagstiftning.
Varför denna obalans när det gäller synen på marknadskrafter och frivillighet?