Herr talman! Först får jag tacka för de vänliga
orden. Jag kan återgälda Hans Daus tack för ett fint
samarbete under årens lopp.
Det har inte varit svårt att komma överens med
Hans Dau. Problemet är bara att det är hans
regering som lägger fram förslagen. Då är det inte
lika enkelt.
Herr talman! Jag vill därför redan nu säga att jag
har mycket svårt att begränsa mig i dag. Detta är
den enda principiella studiestödsdebatten under
hela mandatperioden. Jag hade hoppats att
utbildningsministern skulle vara här för att någon
gång delta i en studiestödsdebatt, vilket han inte
har gjort under hela perioden. Han har
pliktskyldigast svarat på ett par frågor men i övrigt
aldrig visat något intresse för riksdagens arbete
med hans del av budgetpropositionen.
Det har tillstött en del komplikationer när det gäller
delning av Ny demokrati osv. som gör att jag måste
vara ganska tydlig när det gäller utskottets
majoritets förslag.
Utskottet föreslår alltså avslag på regeringens
proposition i sin helhet. Skälet är att förslagen ändå
inte skulle träda i kraft förrän den 1 juli 1995
respektive den 1 januari 1996. Utskottet menar att
den aviserade parlamentariska utredningen
onödigtvis skulle bindas upp i delfrågorna.
Dessutom saknas i propositionen ordentliga
analyser beträffande både ekonomiska och
administrativa konsekvenser.
Propositionen kom mycket sent till riksdagen.
Dessutom var den inte aviserad. Den borde
egentligen inte ha behandlats under vårriksdagen
över huvud taget. Men den är nu behandlad av
utskottet, och utskottets resultat är ett förslag om
avslag utan någon mer ingående debatt. Tyvärr har
den dock hunnit skapa oro bland de studerande,
vilket har avspeglat sig i skrivelser, uppvaktningar
osv.
Naturligtvis finns det motiv för att lägga en
proposition, trots den sena tidpunkten och bristen
på ordentliga analyser. Regeringen måste ju visa att
man har åstadkommit något i studiestödsfrågorna
under mandatperioden, eftersom man har pratat
vitt och brett om de stora bristerna med dagens
system. Det förpliktar t.ex. till att komma med
förslag som verkligen löser problemen. Enligt min
mening föreligger dock inte några sådana förslag.
Innan jag går in på detaljfrågorna vill jag ge en kort
historik, för man kan inte plocka ut detaljfrågor
utan att försöka att sätta in dem i sitt sammanhang.
Studiemedelssystemet reformerades efter många
års utredande så sent som den 1 januari 1989. En av
de utredningar som låg till grund för beslutet
tillsattes 1976. Ett antal borgerliga regeringar fick
sedan flera förslag på sitt bord. Tidigt visste man att
studiemedlen var otillräckliga när det gällde nivån,
men i olika tilläggsdirektiv sade man att det skulle
bli alltför kostsamt att höja nivån för alla, så man
borde undersöka om det inte gick att differentiera.
Varje gång moderaterna stod utanför regeringen
föreslog de dock generella höjningar av beloppen
samt att bidraget skulle avskaffas. Bidraget var då
inte indexerat utan minskade för varje år i värde,
bl.a. till följd av en tvåsiffrig inflation. En
socialdemokratisk regering föreslog sedan detta,
men riksdagen avslog förslaget och beslöt i
avvaktan på en ny utredning en mindre höjning av
nivån.
Efter ett försök med omprioritering via
differentiering, vilket avvisades av i stort sett
samtliga remissinstanser, kom så småningom 1988
propositionen om ett reformerat
studiemedelssystem. Huvuddelen av
subventionerna överfördes då från
återbetalningssidan till tilldelningen, och bidraget
kunde därigenom sexdubblas samtidigt som nivån
höjdes rejält. Vi var ganska eniga om dessa
förändringar, både när det gällde strukturen och
när det gällde innehållet. Centern, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet ville dock ha en annan lösning,
nämligen studielön, vilket skulle ha inneburit
mycket stora kostnadsökningar.
I samband med beslutet 1988 beställde riksdagen en
översyn av vuxenstudiestöden, som ju hade funnits
sedan 1976. En särskild utredare fick uppdraget,
som också innehöll frågor om en samordning
mellan de olika systemen. Efterfrågan på och
behovet av dessa stöd översteg klart resurserna,
och många fick avslag på sina ansökningar. Dessa
stöd finansierades nämligen av en särskild avgift.
Det fanns bara en viss summa pengar till
ändamålet.
Efter det att de nya reglerna hade trätt i kraft den
1 januari 1989 uppstod en våldsam debatt om
skuldsättningen och de s.k. fribeloppen, dvs.
inkomstprövningsreglerna. Regeringen gav då
CSN i uppdrag att utvärdera systemet. Dessutom
justerade riksdagen på egen hand både fribelopp
och reduktionsregler. Då, på våren 1991,
reserverade sig Moderaterna, Centern,
Miljöpartiet och Vänsterpartiet för en
förutsättningslös utredning om
studiemedelssystemet. I första hand borde man
komma till rätta med den höga skuldsättningen.
Här kan man hitta skälet till att regeringen nu
framhärdar med en proposition i elfte timmen.
Majoriteten i kammaren tyckte vid den tidpunkten
att man borde avvakta CSN:s utvärdering samt
resultatet av den översyn av vuxenstudiestöden
som man hade startat så att man fick möjlighet till
en samordning. Dessutom hade vi fått en
skatteomläggning, vilken hade fått effekter på
räntan på studielånen. Ingen hade ens börjat betala
tillbaka enligt de nya reglerna, så det var litet tidigt
att ta i med en parlamentarisk utredning. Men allt
var så dåligt, och allt skulle gå så snabbt. Vi får
alltså på våren 1994 en proposition, som innehåller
förslag som skall träda i kraft 1996.
I augusti 1991 kom FINVUX-utredningens förslag,
och i oktober blev Per Unckel utbildningsminister.
En ny översyn skulle ske. I en frågedebatt ville jag
ha garantier för att de vuxnas studiefinansieringen
inte skulle försenas med anledning av den nya
översynen. Per Unckel bedyrade då att regeringen
minsann inte avsåg att dra fötterna efter sig utan
skulle arbeta snabbt och effektivt. Allt skulle vara
färdigutrett före halvårsskiftet 1992. Märk väl att
jag nu riktar mig till Per Unckel. Jag har inte någon
anledning att kritisera Hans Dau på denna punkt.
Vi hade säkert kunnat lösa problemen, om vi hade
fått vara i fred.
Man avvaktade förstås inte någon utredning utan
handlade direkt i budgeten i januari 1992. Man skar
ner rejält på vuxenstudiestöden: 225 miljoner. Den
uppsökande verksamheten skulle upphöra helt. En
tredjedel blev kvar av resurserna för
korttidsstudiestödet. Kollektiva ansökningar
slopades eftersom de var så farliga, och ämnesvalet
skärptes.
I ytterligare en frågedebatt i februari 1992 fick vi
veta att några direktiv inte skulle fastställas.
Översynen skulle alltså ske inom ramen för
departementets fortlöpande beredningsarbete,
alltså utan insyn. Det har varit ganska typiskt för
Utbildningsdepartementets sätt att arbeta. Man har
haft arbetsgrupper av olika slag och har inte fört
någon större dialog med folk utanför
departementet. Jan Bröms fick uppdraget att
utreda. Förslaget har i och för sig varit på remiss,
men sedan har regeringen fortsatt beredandet
internt. Ett par s.k. öppna hearingar har hållits, och
det som har presenterats där har mestadels enbart
skapat oro. Förresten var inte dessa
sammankomster särskilt öppna. Företrädare för
vår riksdagsgrupp frågade om de fick lyssna men
fick ett blankt nej till svar.
I juni 1993 begärde vi socialdemokrater en
parlamentarisk beredning, eftersom det ju handlar
om långsiktiga system och fanns ett omfattande
material. Vi tyckte att det var dags att försöka hitta
en gemensam nämnare. Regeringen tyckte dock att
detta var onödigt. Man var snart färdig med sina
förslag och skulle inbjuda oss till samtal i början av
september. Jag uppfattade att det gällde 1993, men
ingenting hördes under hela hösten, varför vi
utformade vårt eget förslag om ett samordnat
studiestöd. Det beskrivs i vår motion och i vårt
särskilda yttrande.
I budgetpropositionen i år räknade vi med att få
veta regeringens åsikter om framtidens studiestöd.
Men det fanns ingenting. Inte heller aviserade man
någon särproposition. Det var i sista momangen
under mandatperioden. Däremot angavs att man i
kompletteringspropositionen skulle överväga
behovet av medel för olika former av studiestöd
men då kopplat till förslag om antalet
utbildningsplatser.
Men så den 18 april damp proposition 156 ner. Den
är det första officiella dokument från regeringen i
dessa frågor där man tar någon slags ställning, om
man bortser från själva anslagen.
Utbildningsministern har pliktskyldigast besvarat
ett par frågor i riksdagen men i övrigt aldrig deltagit
i någon diskussion om sina budgetförslag. Han är
inte här nu heller, trots att jag faktiskt har skickat
bud och sagt att det vore trevligt om han kunde vara
här.
Som jag inledde med föreslår alltså regeringen en
parlamentarisk utredning. Men först skall man
fatta ett antal delbeslut om saker som ändå inte
skall träda i kraft förrän, i viss fall, den 1 januari
1996.
Propositionen har ingen målbeskrivning. Inte
heller finns någon analys av kommande
utbildningsbehov. Samordning nämns, men vissa
delbeslut skapar omöjliga låsningar, och då är ju
samordningen ingenting värd. Inflytande- och
rättssäkerhetsfrågor andas man ingenting om, trots
att beslut i dag inte går att överklaga och trots att
CSN har föreslagit en överklagandenämnd. De
administrativa konsekvenserna är inte utredda, och
några ekonomiska beräkningar står ej att finna.
Det var en överraskning det som Hans Dau i dag
kunde presentera om 300 miljoner på ena stället
och 350 miljoner på det andra. Det finns inte nämnt
i propositionen, och det har varit omöjligt för oss
andra att göra en bedömning. Det står i
propositionen bara att de föreslagna besparingarna
gör det möjligt att höja studiebidraget med 160 kr
per månad.
Med propositionen såsom underlag är det inte
möjligt att bedöma effekterna av de olika
förslagen. Man får göra egna bedömningar, lyssna
på företrädare för studenterna och de olika
verksamheterna, rådgöra med erfarna
administratörer osv. Slutsatsen blir då att
propositionen bör avslås.
T.ex förslaget om studiebidrag i förhållande till
prestation är mycket otydligt. Ingen har ännu tittat
på administrationen, och relationen till kommande
pensionssystem påverkas. Man borde också titta på
riskerna för en minskad rekrytering till svårare
studier, där ett misslyckande kan få stora
ekonomiska konsekvenser, eftersom man får sitt
bidrag utbytt mot större lån om man skulle missa.
Utskottet anser att utredningens möjligheter att
fritt söka lösningar inte nu bör begränsas genom
delbeslut.
Förslaget om ett flexibelt studiestöd vid
deltidsstudier kan, som Hans Dau påpekade, vara
en av flera tänkbara konstruktioner. Det bör dock
gälla också annan utbildning än den som föreslås i
propositionen, och man bör se det hela i ett litet
större sammanhang. Det var inte heller någon
brådska med ikraftträdandet.
Två av förslagen gäller återbetalningssystemet. Här
behöver man vara litet extra varsam med att fatta
delbeslut, eftersom varje förändring i regel innebär
att man skapar ytterligare ett system.
Återbetalningsreglerna inkl. avskrivningsrätten vid
65 års ålder har dessutom ett mycket klart samband
med det nya pensionssystemet, men det har man
inte tagit hänsyn till i förslaget.
Eftersom utskottet avstyrker samtliga förslag som
syftar till att omfördela pengar i systemet och då det
inte heller finns några beräkningar, föreslår
utskottets majoritet att inte heller
bidragshöjningen skall genomföras i nuvarande
läge. Det skulle ändå inte ske förrän den 1 januari
1996.
Sammantaget kan följande sägas om regeringens
insatser på studiestödsområdet -- och nu pratar jag
fortfarande om regeringen och inte om Hans Dau:
Man har gjort kraftiga försämringar av
vuxenstudiestödet. Där har naturligtvis Hans Dau
haft ett finger med i spelet. Man har försökt sänka
studiemedelsbeloppen och lägga en avgift på CSN-
kortet, vilket riksdagen dock i enighet har
förhindrat. Möjligheten att överklaga
studiestödsbeslut har avskaffats liksom inflytandet
på tillämpningen av meritprövningsreglerna,
dispenser från åldersregler osv. Man har allmänt
skapat oro med sina olika förslag från diverse
utredare och beredningar. Man har inte precis
strävat efter något större parlamentariskt stöd. Inte
heller har man tagit vara på de kunskaper och
erfarenheter som faktiskt finns.
Vad vill då vi socialdemokrater i studiestödsfrågan?
Vi har utvecklat det i ett särskilt yttrande. I och
med att frågorna skall utredas vidare avstår vi nu
från kravet på att riksdagen skall ta ställning till de
riktlinjer som vi förordar. Utskottet menar att
förslagen i de olika motionerna utgör en tillgång för
utredningen och att de tillsammans med
regeringens utgångspunkter bör utgöra en grund
för det fortsatta arbetet.
Vi föreslår en modell för ett framtida
studiestödssystem som omfattar sju av dagens
stödformer. Modellen innehåller ett grundbelopp,
ungefär motsvarande dagens studiemedelsbelopp.
Till det bör läggas tilläggsbelopp för vuxna, så att
totalbeloppet motsvarar a-kassa eller helst
överstiger denna något. Inom detta system kan
bidragsdelarna sedan varieras, så att man t.ex.
stimulerar vissa former av studier eller särskilt
prioriterar vissa eftersatta grupper.
Vuxenstudier på grundläggande nivå, som man
alltså i dag måste låna pengar till, samt anvisad
utbildning inom arbetsmarknadspolitiken, som
man också ibland måste låna pengar till, bör inte
föranleda skuldsättning i en framtid. På sikt bör
inte heller gymnasial utbildning för vuxna medföra
skuldsättning. Detta skulle vara ett sätt att minska
de utbildningsklyftor som finns.
För högskolestudier bör studiebidraget höjas. Det
kan bli verklighet om man samtidigt gör
skärpningar när det t.ex. gäller antal terminer,
meritvärdering och snabbare återbetalning. Bra
studievägledning och ekonomisk rådgivning
medverkar också till en lägre skuldsättning. Rätt att
överklaga finns i vårt system, liksom demokratiskt
inflytande i olika bedömningsfrågor.
Ett steg i rätt riktning tas nu av utskottet i full
enighet, nämligen beställningen beträffande bättre
samordning på vuxenstudiestödsområdet.
I övrigt känns det bra att utskottet avstyrker en
dålig proposition och att också företrädarna för
regeringspartierna i utskottet uttalar sig litet
mindre kategoriskt om framtiden.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan på
samtliga punkter.