Herr talman! Årets betänkande om museifrågor
har tidsmässigt hamnat i ett politiskt vakuum. Kul-
turutredningen har avgivit sitt slutbetänkande och där
ägnat stort utrymme åt de förslag som Museiutred-
ningen på sin tid presenterade. Remissarbetet pågår,
och regeringens stora kulturproposition är förvarnad
till mars 1996. I avvaktan på det nya bränsle som den
kommer att tillföra den museipolitiska debatten har
många kulturdebattörer tagit time-out. När det gäller
kulturutskottets arbete innebär det att samtliga mo-
tionsyrkanden som innehåller förslag om statliga
insatser till olika museiprojekt avstyrks med stor
majoritet.
Helt stilla har det ändå inte varit på museiområdet.
Regeringen tog för någon vecka sedan ett beslut att
fördela 169 miljoner kronor till ett stort antal museer
och arkiv för att ta igen något av den eftersläpning
som finns när det gäller att registrera och vårda eller
konservera några av de viktigaste föremålen på våra
svenska museer. Beslutet innehåller en viktig signal;
genom att både statliga och regionala museer och
museer med annan huvudman har fått del av bidraget
har Kulturdepartementet markerat att begreppet
"nationellt ansvar" kan gälla oberoende av huvudman.
Det kan kanske nyansera diskussionen om Stock-
holmsfixering och leda tankarna i en något annan
inriktning än begreppen nollåttor och bondläppar.
T.ex. har man i Eskilstuna, Gränna, Helsingborg,
Olofsfors och Skellefteå fått del av Sesampengarna.
I det remissarbete som nu pågår kommer man sä-
kert att tangera liknande frågor som de som aktualise-
ras i de olika motioner som utskottet avstyrker i detta
betänkande. Av entusiastiska människor - enskilt eller
i olika organisationer och föreningar - initierade
museisatsningar på olika håll i landet har bromsats
upp av de ekonomiska realiteterna. Pengarna har inte
räckt för att förverkliga alla idéer. Eventuella kom-
munala eller landstingskommunala anslag har förbru-
kats i uppbyggnadsskedet. Då återstår möjligheten att
se sig om efter pengar från andra kassor. I det sam-
manhanget blir staten en möjlig räddare och välgöra-
re. Men den ekonomiska situationen är ju inte funda-
mentalt annorlunda i staten än i kommuner och lands-
ting. Därför är det realistiskt att avvakta den möjlighet
till ett samlat grepp och en samlad bedömning som
kulturpropositionen kommer att ge. Då kan man kan-
ske bättre bedöma om det är ett kvinnomuseum i
Surahammar, Stockholm, Växjö, Skellefteå, Skara,
Norrköping eller Göteborg - det är de orter där det
enligt vad som sägs i betänkandet just nu finns sats-
ningar på kvinnomuseiområdet - som skall få bli
bärare av det övergripande, nationella uppdraget på
det genusmuseala området.
I det sammanhanget kommer en moderat idé som
lanserats i flera av de kulturpolitiska utredningarna att
få förnyad aktualitet. Jag tänker på möjligheten att
genom avtal mellan den berörda statliga myndigheten
och kulturinstitutionens huvudman reglera det upp-
drag staten är beredd att inom ramen för en samlad
nationell bedömning ge institutionen - det kan vara
ett museum, en symfoniorkester eller teater - och det
ekonomiska bidrag som kan utfalla som en följd av
uppdraget. Med en avtalslösning kan man vinna ökad
tydlighet i uppdraget, bättre uppföljning av om peng-
arna används på avsett sätt och säkra en långsiktig
planering av verksamheten. Skulle förhållandena ha
ändrats när avtalet skall omförhandlas kan man i ett
nytt avtal ta hänsyn till detta. Staten kan teckna nya
avtal på områden som fått ny aktualitet eller som
tidigare ansetts vara en regional eller lokal angelä-
genhet.
Herr talman! Jag yrkar bifall till samtliga hemstäl-
lanspunkter i betänkandet och avslag på alla reserva-
tionerna.