Herr talman! Jag delar Annika Nilssons uppfatt-
ning att också de befintliga museerna - oavsett om de
är nationella museer, länsmuseer eller kommunala
museer - skall lyfta fram den halva av mänskligheten
som kvinnorna utgör. Det är så självklart att vi i dag
får stå här med skammens rodnad på våra kinder för
att det inte är på det sättet. Att verkligheten ser ut som
den gör skäms vi kanske alla för - det hoppas jag
åtminstone.
För att vi skall nå det som vi i dag tycker är själv-
klart behöver vi ett speciellt nationellt museum för
kvinnor - precis som vi behöver kvinnoförbund,
kvinnorörelser eller kvinnliga nätverk. Vi behöver
sluta oss samman för att nå dit vi vill nå; det verkar
som om Annika och jag vill nå samma mål.
Eftersom det är så självklart tycker vi att man re-
dan i dag kunde tillsätta en arbetsgrupp för att se
närmare på hur ett sådant nationellt museum skulle
kunna se ut. Det skall inte behöva vara så besvärligt,
menar jag. Vid kulturutskottets sammanträde fattade
vi faktiskt vid sittande möte beslut om ökat ekono-
miskt stöd till Arbetets museum. Jag var med och
fattade det beslutet, och jag är stolt över det. Jag tyck-
er att det är ett bra och viktigt museum.
Jag tycker inte att det skall behöva vara så komp-
licerat när det gäller ett kvinnomuseum att vi skall
behöva vänta på utredningar. Då är det andra struktu-
rer som arbetar emot oss.