Herr talman! Jag sade aldrig att den här personen hade cancer, Solveig Zander. Hade du varit uppmärksam hade du hört att jag nämnde det i ett helt annat sammanhang.
Vi får alltid höra hur många det var som var utförsäkrade. Vi får alltid höra att det är den bortre tidsgränsen som gör att alla människor helt plötsligt blir friska i det här landet.
Människor blir utan ersättning. I augusti i år var det 90 418 personer som blivit utförsäkrade. Flera av dem har ingen inkomst alls längre utan är helt hänvisade till att leva på sin mans inkomst. En del har fått göra förtida uttag av pensionen. En del går på försörjningsstöd i kommunerna. Det är inte humant. Det står inte i relation till att man gör mängder av insatser för att människor ska komma tillbaka, inte minst förebyggande insatser på arbetsplatserna.
Kom inte dragande med talet om de 140 varje gång! Det är sandlådenivå på det. Det är lite som att säga: Du tog min spade för åtta år sedan. Det ska du få höra resten av livet.
Det är inte det som det handlar om. Det är människor vi pratar om, människor som behöver en chans och en möjlighet att komma tillbaka till arbete. Låt oss diskutera vilka insatser som skulle vara bra för det - inte en administrativ tidsgräns! Skulle inte Solveig Zander kunna medverka till det?