Herr talman! Jag ska börja med att läsa från ett upprop som jag har fått.
"I början av 1980-talet bröts utvecklingen mot ökad jämlikhet, som pågått fram till dess. I stället påbörjades en utveckling med ökande ojämlikhet. De sociala klyftorna i samhället har därefter tillåtits öka kontinuerligt och ökar nu fortare i Sverige än i något annat OECD-land . På tio år har vi gått från mest jämlika land till en 14:e plats i OECD.
Andelen fattiga bland arbetslösa, sjuka och förtidspensionärer tredubblades mellan 2004 och 2012. Allt fler i denna grupp utsatta svenskar riskerar att hamna i relativ fattigdom .
Sverige har aldrig varit rikare än i dag. De flesta människor har aldrig haft det bättre, men de fattigaste har inte fått det bättre, utan sämre."
Det är ett citat som jag mottog i samband med att diakonerna i Stockholm överlämnade ett upprop till mig för ungefär två och en halv vecka sedan. Det står också så här:
"Kyrkan är en plats dit människor i nöd vänder sig. Vi diakoner i Stockholms stift har under lång tid sett hur människor, som redan har det svårt och lever på marginalen, har börjat få det allt svårare. Vi har valt att lyfta fram erfarenheter ur vår vardag, för att visa på hur människor faktiskt kan ha det år 2014. Vi hoppas att våra politiker tar del av dessa berättelser och gör något åt situationen. För det är ju inte bara diakonerna i Stockholms stift som upplever detta, utan många röster har höjts av diakoner runt om i landet."
Det är vi som är dessa politiker som man vänder sig till, och det är vi som har att göra ett vägval. Vad vill vi ha för samhälle, och hur skapar vi trygghet för människor i livets mest utsatta stunder?
Vi vill ha ett Sverige där vi är en global förebild i vår utveckling, vår jämlikhet, vår jämställdhet och vårt ledarskap, ett land som kännetecknas av alla människors lika värde, självförtroende, solidaritet och tron på att framtiden går att förändra.
Med tanke på att regeringens förslag till budget inte gick igenom kan vi nu, som flera har sagt, konstatera: Det blir ingen höjd sjukpenning för de arbetslösa och ingen höjd sjuk- och aktivitetsersättning, och den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen blir kvar. 90 000 har utförsäkrats sedan 2010. Sedan 2010 har vi också haft en ökande andel av sjukskrivna i Sverige.
I år kommer 13 200 personer att utförsäkras. Det är många gånger ett lidande för enskilda. Jag tror att det var Phia här som lyfte fram en artikel och sa att den var åtta år gammal. Som socialförsäkringsminister får jag brev med de berättelserna varje dag - det är verkligheten.
Samtidigt som vi har detta stora antal utförsäkrade har sjukpenningtalet stigit med 50 procent för kvinnor och 36 procent för män sedan 2010. Jag tror att vi alla vill att sjukfrånvaron ska vara så låg som möjligt. Det är ingen av oss som vill tillbaka till en tid då människor förtidspensioneras bort från svensk arbetsmarknad.
Men det får inte heller bli politisk prestige när man kan konstatera att vi har åtgärder i sjukförsäkringen som inte fungerar. När vi talar med myndigheter som är ansvariga för ALI - Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen - säger de att när människor kommer till ALI efter två och ett halvt år är det människor som är oroade för sin ekonomiska situation, människor som därför inte klarar av att ta till sig åtgärderna, människor som är för sjuka för att ta till sig åtgärderna.
Faktum är att det tar stora resurser från dessa myndigheter, resurser som vi i dag skulle behöva lägga på att förbättra när det gäller det förebyggande arbetet, en mer arbetsfokuserad hälso- och sjukvård, samarbetet mellan arbetsgivare och hälso- och sjukvården och tidiga insatser från Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens sida. Där skulle vi behöva lägga krutet. Där skulle vi behöva lägga resurserna.
Där skulle vi över blockgränsen behöva föra samtal om hur vi åstadkommer en mänsklig sjukförsäkring som samtidigt snabbt leder människor tillbaka till det som Roland Utbult så förtjänstfullt stod här och talade om alldeles nyss: arbete, en känsla av sammanhang, att få delta i samhället och i gemenskapen. Jag tror att vi har precis samma ambitioner när det gäller detta. Man kan inte hålla fast vid en åtgärd som såväl myndigheter som andra säger orsakar mänskligt lidande och som dessutom inte leder till de resultat som vi hade önskat.
Vi hörde att många återförsäkras in i sjukförsäkringen igen. Det vet vi. Av dem som utförsäkras första gången tror jag att 60 procent går tillbaka in i sjukförsäkringen. Av dem som utförsäkras för andra gången går 70 procent tillbaka in i sjukförsäkringen. Många av dessa - den absolut övervägande andelen - är kvinnor.
Det var inte det resultatet vi ville se. Jag tror att ambitionsnivån från de borgerligas sida när detta infördes var att ungefär 10 procent skulle gå tillbaka in i sjukförsäkringen. Ibland måste man väl helt enkelt bara säga: Det här blev inte riktigt som vi hade tänkt. Nu behöver vi lägga fokus, tid, kraft och politiskt engagemang på att förbättra de delar i sjukförsäkringen som faktiskt leder mot målet att människor kommer tillbaka i arbete igen. Och de som är sjuka ska självklart vara i sjukförsäkringen tills man blir frisk och få de insatser som man behöver där.
Jag stannar där så länge.
(Applåder)