Herr talman! Jag undrade varför det inte fanns några förslag och propositioner under våren som vi hade kunnat ta ställning till. Det betyder, om jag tolkade ministern rätt, att ni var tämligen oförberedda när ni kom till regeringsmakten och inte hade några klara idéer om vad som skulle göras för att underlätta på detta område.
När man är i rehabiliteringskedjan finns det olika uppföljningsdelar. Den bortre gränsen, som vi nu talar om, infaller efter 914 dagar. Om denna tid skulle förlängas, vilka ytterligare åtgärder ska då vidtas om man inte har särskilda skäl till att få en förlängning?
Efter 914 dagar sägs att man inte kan göra mer inom sjukförsäkringen utan man behöver bedöma vilken arbetsförmåga som finns. Det är därför som dessa personer får gå tillbaka till Arbetsförmedlingen för att man ska se vilka möjligheter som finns för att komma fram till ett annat sätt för dem att få hjälp och stöd för att återgå i arbete.
Då undrar jag följande: Om man får fortsätta att vara sjukskriven, vad hjälper det? Vi vet ju av erfarenhet och forskning att långa sjukskrivningstider inte gör att det blir lättare att komma tillbaka till arbetsmarknaden.
Ministern måste naturligtvis vänta på den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Men det måste finnas något annat som ministern hade kunnat komma med som ett förslag som vi hade kunnat få ta ställning till i vår. Varför var det tomt på propositionslistan?