Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
Bland det allra viktigaste i livet är att ha ett arbete. Det ger självkänsla och gör att man bidrar, och man blir en del av ett sammanhang. Den kände psykologen Aaron Antonovsky har myntat uttrycket kasam, känsla av sammanhang. Att uppleva sig vara del av ett sammanhang och ha en uppgift är livets mening. Därför är det så viktigt att finnas med i arbetslivet. Det förhindrar också många tillfällen till felaktiga beslut.
Jag mötte Karin - vi kan kalla henne så - i Mellansverige 2008. Hon berättade att hon hade varit långtidssjukskriven i tio år på grund av utmattning. Under dessa tio år hade hon inte vid ett enda tillfälle hört något från Försäkringskassan. Under tio års tid hade ingen frågat: Skulle du kunna bidra på något sätt? Har du någon arbetsförmåga som du skulle kunna bidra med? Under tio år kom det aldrig en fråga.
Hennes självkänsla var i botten, men när vi träffades 2008 hade hon fått komma in i en aktivitet på en second hand-butik. Det kan måhända låta enkelt, men för henne var det en fullständig förändring i livet. Hon blev en del av ett sammanhang, och hon hade en uppgift. Hon var glad och tacksam, och hon hade börjat arbeta på sin självkänsla och självsäkerhet.
Arbete handlar om att få egenmakt. Det är vad arbetslinjen handlar om. Det är inte bara krav och samhällsekonomisk nytta.
Jag tror att alla här inne, och alla andra också, vet och förstår att det är viktigt att ha ett arbete. Göran Persson insåg det. Därför är det lite obegripligt att man försöker vrida klockan tillbaka.
För Karin innebar i alla fall vägen in i arbetslivet en ny positiv situation.
Herr talman! Det finns tydliga risker med sjukfrånvaro. Det ger inte bara en ökad risk för följdsjukdomar utan även för social isolering och psykisk ohälsa. Utgångspunkten för sjukförsäkringen är att den ska ge ekonomisk trygghet för den som drabbas av sjukdom eller skada och inte kan försörja sig genom eget arbete. Samtidigt läggs fokus på tidiga och aktiva insatser så att sjukskrivna kan ta sig tillbaka till arbete.
Vad hände då under Alliansen och efter sjukförsäkringsreformen 2008? Sjukfrånvaron har gått ned. Den har gått från att vara bland de högsta i världen till att närma sig ett EU-genomsnitt. Antalet personer som har sjukersättning har minskat kraftigt, och de långa sjukskrivningarna har i princip halverats sedan 2006.
Tidsgränserna i sjukförsäkringsreformen, som vi har talat mycket om i dag, har bidragit till en sjukskrivningsprocess som präglas av mer aktivitet, tidigare insatser och tydligare regler. Försäkringskassan och andra aktörer bedöms i dag i större utsträckning bidra till den ökade aktiviteten i sjukskrivningsprocessen. En betydande andel av dem som når den bortre tidsgränsen kommer i arbete eller fortsätter i arbetsmarknadspolitiska insatser.
I går hade vi ISF, Inspektionen för socialförsäkringen, på besök i utskottet. Ett uttalande fastnade särskilt hos mig: Rehabiliteringskedjan har ökat återgången till arbete.
Nej, allt blev inte bra från början. Det fanns och finns säkert än i dag personer som har farit illa. Men som Centerpartiets Solveig Zander beskrev åtgärdades 2011 mycket av det som kunde drabba människor.
Uppföljningar visar att ungefär 10 procent av dem som lämnat sjukförsäkringen efter 2 ½ års sjukskrivning har gått till arbete. 40 procent fortsätter i arbetsmarknadspolitiska program hos Arbetsförmedlingen. Det handlar alltså om åtskilliga tusen personer som har gått tillbaka till arbete eller tagit ett steg närmare arbetsmarknaden.
Vi kristdemokrater vill ta till vara varje persons arbetsförmåga. Något annat vore ett slöseri på mänskliga och samhälleliga resurser.