Herr talman! Det går väl så där, kan man säga.
Det är inte helt stumt, men det är inte lätt. Jag har inte
heller låtsas som om det är lätt här från talarstolen.
Särskilt svårt är det naturligtvis när konjunkturen inte
är bra. Mycket av det vi talar om är ju sådant som
man nog skulle kunna kalla för djupgående struktur-
förändringar i ekonomin. Sådant som är gammalt ska
överges till förmån för sådant som är nytt.
När man talar om sådant betyder det att en del
människor kommer i kläm. Någon blir arbetslös nå-
gonstans. Någon kanske tvingas flytta. Den typen av
konsekvenser vägs också in. Det gör att sådant här
alltid är lättare att hantera i goda konjunkturer. Där
brukar jag luta mig mot en tidigare svensk statsmi-
nister som heter Thorbjörn Fälldin. Han fick frågan
om vart miljöfrågorna tog vägen under hans första tid
som statsminister. Han sade att de försvann i lågkon-
junkturen. Så är det nog också nu. Miljöfrågorna
sitter trångt i en lågkonjunktur också i Europa. Jag
beklagar det synsättet. Jag tror att det är felaktigt. Jag
tror att miljöfrågorna är en drivkraft för ekonomisk
tillväxt.
Skattefrågorna finns med i slutsatserna, men, som
jag har sagt så många gånger förut, jag vill inte ha
skattebeslut i EU med hjälp av majoritetsbeslut. Då
byter unionen karaktär. Däremot har vi ett stort behov
av att samordna våra skatter, t.ex. miniminivåer för
koldioxidutsläpp och sådan saker. Vi skickar en stark
signal om att vi vill ha detta. Sedan får vi se hur
framgångsrikt det blir. Men vi ska icke förtröttas. Vi
ska, som alla andra små grupperingar i världshistori-
en, slita för vår sak och be och ibland också skrika.
Vi ska inte ge upp. Det här kommer att gå därför att
vi har rätt, Kia Andreasson och jag.