Herr talman! Det var tre frågor. Jag börjar med
den sista: Vad händer om irländarna röstar nej en
gång till, och vad ska EU göra för att stötta Irland?
Jag tror att det bästa vi kan göra för att stötta Ir-
land i dess folkomröstningsansträngningar är att hålla
oss därifrån, inte lägga oss i, inte visa oss. Detta är
det irländska folkets sak att avgöra.
Jag tror att vore utomordentligt provocerande om
det uppfattades som om EU-kommissionen - trots all
den briljans som ryms i den församlingen - eller
europeiska rådet engagerade sig.
Låt irländarna sköta detta. Irländarna är varma
anhängare av en utvidgning av unionen. Nicefördra-
get syftade till att möjliggöra utvidgningen. Det är det
centrala.
Jag har ingen anledning att nu spekulera kring vad
som skulle hända om det blir ett nej, annat än att säga
att vi löser den situationen då. Hur, vet jag inte. Låt
oss vänta med den diskussionen tills det är ett sådant
läge.
Så till frågan om Mellanöstern. Det är ett skarpt
uttalande som strävar efter att vara balanserat. Det är
solklart om det som är den folkrättsliga grunden.
Israels ockupation av de områden som sedan också
bosättare har tagit över är inte förenligt med folkrät-
ten. Det gäller också relevanta FN-resolutioner.
Det övervåld som pågår från israelisk sida, inte
minst mot sjuktransporter, påpekas självklart också.
Samtidigt pekar vi på den palestinska sidan och deras
oförmåga att hantera och kontrollera den terrorism
som finns.
Det är ett sätt för EU:s del att uttrycka både enga-
gemang och oro utan att för den skull hamna i ett läge
då vi skapar en konflikt med den ena eller andra si-
dan. Vi vill, och kan troligen, spela en roll, men inte
förrän parterna själva kommer till ett förhandlings-
bord. Kanske ser vi just nu detta hända. Säker är jag
inte, men man kan alltid hoppas.
Det är ett solklart avståndstagande i frågan om
Zimbabwe och en solklar kritik av Mugabe och hans
regim och ett djupt beklagande av hur valet gick till.
Det är ett bakslag för alla demokrater. De flesta nu
verksamma demokrater världen över var djupt enga-
gerade i Zimbabwes frigörelse, och så har vi fått
uppleva detta. Det är förstämning och ilska.