Herr talman! Riksdagen beslöt 1990 att
lönsamheten i norra Sverige inte fick sjunka till
följd av 1990 års jordbruksbeslut. Det pågår en
ganska uppslitande debatt om tolkningen av
riksdagens beslut angående lönsamheten. Liksom
Jordbruksverket gjorde i sitt förberedelsearbete ser
vi i departementet bl.a. på vad detta beslut formellt
innebär. Vad innebär en fullständig garanti för
lönsamheten i jordbruket i norra Sverige? Jag har
fått ett råd av Jordbruksverket som innebär ett
spann på lägst mellan 800 och 900 miljoner och
högst l 300 miljoner. Det lägre beloppet är det som
riksdagen egentligen har beslutat om, medan det
högre är det som skulle krävas för att behålla
lönsamheten på den nivå den hade på 1980-talet.
Om vi får ett stöd från EU till jordbrukspolitiken
även i norra Sverige, underlättar det våra
möjligheter att betala. Dessutom är bottenbasen
för priserna på jordbruksprodukter är något högre
i näraliggande EU-länder än i Sverige. Då kan man
säga att det inte ser särskilt mörkt ut, eftersom
basen lyfts något och vi dessutom får hjälp med att
betala en del av det som vi i dag själva betalar till
hundra procent.
Förhandlingarna om salmonellaskyddet är ännu
inte slutförda. Jag har även i EU hört
formuleringen att alla ställer upp på principen om
ett fritt flöde av varor men att ett fritt flöde av
sjukdomar inte är något att eftersträva. Det tycker
jag är en bra formulering, och detta tror jag att
folket i EU också begriper.
Så till det som har sagts om att skicka ut pengar.
Egentligen borde jag av något slags social ambition
kunna säga att det väl är ganska riktigt att vi bidrar
med dessa pengar. Det är emellertid ändå så att vi
i första hand ser till oss själva. Nettoutbetalningen,
som kanske kommer att uppgå till maximalt 10
miljarder, kommer sannolikt att ge en del effekter
som gynnar vår ekonomi. Därför är detta
egentligen inte någon nettokostnad. Jag har noterat
att denna fråga tidigare i dag har varit uppe till
debatt här i kammaren.
Låt mig ta ett exempel från jordbrukets område.
Min kollega i Grekland var på besök hos mig för
någon vecka sedan. Han är nu ordförande i rådet.
Han fick besöka några jordbruk i Orsatrakten i
Dalarna och även något jordbruk på Gotland. Vi
visade inte upp det bästa vi har, utan vi ville visa ett
genomsnitt och även en del av våra problem.
Vid diskussioner med denne grekiske minister om
situationen i delar av EU får man en liten
tankeställare. I Grekland har i dag 25 % av
befolkningen sin sysselsättning i jordbruket. Detta
tal är 13 à 14 procentenheter högre än i Sverige.
Dessa 25 % av Greklands befolkning har mer än
hälften så stor andel per capita av BNP som resten
av grekerna. I Grekland totalt är BNP per capita
inte mer än en fjärdedel av den i Sverige.
Jag har förståelse i synnerhet för representanter för
jordbruket i sådana länder när de säger att de har
ett intresse av att få pengar. Vi ser alltså att de
fonder som vi bidrar till genom EU-medlemskapet
har ett visst fog för sig. Om vi kan bidra till detta
utan att göra någon förlust, skall vi kanske inte
gräma oss så förfärligt mycket.
Om de andra länderna i EU, som jag alltså hoppas
att vi kommer att tillhöra, skulle slå ut det svenska
jordbruket beror på om vi har en konkurrenskraft
som bygger på vår produktionsförmåga, våra
produkters kvalitet och de stödformer som vi är
beroende av och som innebär att vi kan
upprätthålla produktionen. Jag är övertygad om att
de svenska konsumenterna under överskådlig tid
vill ha färska livsmedel, som är av hög kvalitet och
som är producerade ganska nära. Den största delen
av de varor som konsumeras här kommer därför att
vara svensk. Vi kommer också att få en ökning av
import, men detta skall vi kunna möta genom en
ökning av den svenska exporten.
På längre sikt tror jag faktiskt att vi i vårt ganska
rena land, som vi kan göra ännu bättre, har goda
förutsättningar att utveckla vår produktion även av
andra produkter än livsmedel i jordbruket, t.ex.
produkter för energi- och industriändamål. Här
ligger vi litet före, men debatten är densamma.