Herr talman! Birgitta Hambraeus har frågat mig
om vi som medlemmar i EU lämnar ifrån oss rätten
att föra en egen jordbrukspolitik. Birgitta
Hambraeus har också frågat om vi är beroende av
EU:s beslut för hur mycket socker och mjölk vi får
producera i landet, även om jordbrukarna skulle
avstå från statliga subventioner och EU-
subventioner, och om det är sant att producenterna
tvingas sälja till världsmarknadspriser om de inte
håller sig till de tilldelade kvoterna.
Låt mig inleda med att konstatera att EG:s
gemensamma jordbrukspolitik i allt väsentligt hade
både mål och medel gemensamt med den
jordbrukspolitik som fördes fram till dess att 1990
års livsmedelspolitiska reform påbörjades. Sedan
1990 har Sverige avreglerat jordbruket, där
avskaffandet av de administrativt satta priserna och
slopandet av exportsubventionerna är de viktigaste
inslagen. Även inom EU har en reform av den
gemensamma jordbrukspolitiken inletts. Bl.a. har
priserna på spannmål sänkts och ersatts av ett
arealbidrag. Dessutom har en lång rad miljöstöd
införts. Fortfarande har dock EU kvar alla
marknadsregleringar och reformen av den
gemensamma jordbrukspolitiken är inte lika
långtgående som den svenska.
Den gemensamma jordbrukspolitiken är även efter
reformen, som beslutades 1992, föremål för debatt,
och inriktningen i framtiden är mot nya
förändringar, som svar på fortsatta överskotts- och
miljöproblem. GATT-överenskommelsen ställer
dessutom krav på minskade exportsubventioner
och ökat marknadstillträde, vilket kan komma att
påskynda förändringen av den gemensamma
jordbrukspolitiken. Fortfarande finns dock många
av de traditionella marknadsregleringarna kvar
som en viktig del av den gemensamma
jordbrukspolitiken.
Ett inträde i EU skulle innebära att Sverige införde
vissa marknadsregleringar som vi i dag inte längre
har kvar, t.ex. kvoter för mjölk och socker. Det
innebär naturligtvis en tillbakagång till regleringar
och system som Sverige har övergett. Ett
återinförande av dessa regleringar, vilka i stor
utsträckning styr produktionens storlek och
utveckling, är naturligtvis ingen fördel, men den
gemensamma jordbrukspolitikens olika nackdelar
måste ses mot bakgrund av den reform av politiken
som för närvarande genomförs inom EU och de
förändringar som sannolikt kommer att bli
nödvändiga i framtiden. Det är naturligtvis också så
att frågan om vårt medlemskap i Europeiska
Unionen bör och skall avgöras efter en samlad
bedömning av medlemskapets -- och
utanförståendets -- betydelse och konsekvenser för
Sverige.
Låt mig därmed övergå till de direkta frågorna om
den gemensamma jordbrukspolitikens tillämpning.
Ett av de viktigaste områdena där EU har en
gemensam politik är jordbruksområdet, och därför
är jordbrukspolitiken inom EU också en gemensam
angelägenhet. Vid ett medlemskap utformas
jordbrukspolitiken gemensamt av
medlemsländerna genom EU-institutionerna. I viss
utsträckning finns dock möjligheter för enskilda
länder att välja ambitionsnivå vid tillämpningen av
de fastlagda gemensamma stödordningarna.
Den gemensamma jordbrukspolitikens mål är att
höja produktiviteten, tillförsäkra
jordbruksbefolkningen skälig levnadsstandard,
stabilisera marknaderna, trygga försörjningen samt
tillförsäkra komsumenterna tillgång till varor till
skäliga priser. Det är formuleringar som känns igen
från årtionden av svensk jordbrukspolitik.
För att nå de gemensamma målen används inom
EU framför allt två olika instrument. Det hittills
viktigaste är pris- och marknadsregleringen, dvs.
att EU skall garantera en viss prisnivå till
jordbruket. Pris- och marknadsregleringarna
innebär dels att de av EU garanterade priserna för
alla viktiga jordbruksprodukter skyddas genom ett
gränsskydd, vilket förhindrar att importerade
jordbruksprodukter konkurrerar ut produktionen
inom EU, dels att uppköp eller export sker genom
EU:s försorg av den överskottsproduktion som inte
finner avsättning inom EU. Detta prisstöd har
medfört ett incitament att öka produktionen, vilket
medfört att EU från att ha varit en nettoimportör
av livsmedel i dag är en av världens största
exportörer av flera viktiga jordbruksprodukter.
Det är dock en export som måste subventioneras,
eftersom EU:s priser överstiger priserna på
världsmarknaden.
Det andra instrumentet för att uppfylla målen för
den gemensamma jordbrukspolitiken är
strukturpolitiken. Den har ansetts nödvändig för
att förbättra strukturen och därmed
konkurrenskraften inom jordbruket. Här återfinns
sådana stöd som investeringsstöd, startstöd, stöd
till marknadsföring men också regionalstöd till
mindre gynnade områden m.m.
Pris- och marknadsregleringen är en gemensam
angelägenhet och medger inget nationellt
manöverutrymme. Strukturpolitiken medger
däremot möjlighet för länderna att i hög grad själva
avgöra t.ex. stödens omfattning och nivå samt
övriga villkor. Den gemensamma budgeten
finansierar helt alla åtgärder inom pris- och
marknadsregleringarna, medan de olika struktur-,
regional- och miljöstöden endast delfinansieras av
EU. I viss utsträckning tillåts också nationella stöd,
t.ex. i form av skattelättnader. Alla nationella stöd
skall dock anmälas och godkännas av EG-
kommissionen. Det finns alltså vissa begränsade
möjligheter för varje medlemsland att utforma
delar av jordbrukspolitiken.
En viktig del av marknadsregleringarna för socker
och mjölk är de kvotsystem EU tillämpar.
Kvotsystemen innebär att varje land erhåller en viss
bestämd mängd mjölk respektive socker, vilken i
princip inte skall överskridas. Kvoterna har
tillkommit för att begränsa den
överskottsproduktion som finns av socker och
mjölk inom EU. Beslut om de nationella kvoternas
storlek fattas av medlemsländerna gemensamt, dvs.
av EU-rådet. Avgörande för den svenska
produktionens storlek i framtiden och vid ett
medlemskap är dels svenskt jordbruks
konkurrensförmåga, dels kvoternas storlek. Därför
är kvoterna en så viktig del av
medlemskapsförhandlingarna.
För mjölk är kvotsystemet så utformat, att om
kvoten överskrids tvingas producenten betala en
mycket hög avgift för den del av
mjölkproduktionen som överskrider kvoten. Det är
alltså en form av ekonomisk sanktion som gör att
mjölkproducenterna inte överskrider kvoterna.
Det är helt enkelt inte lönsamt och därmed inte
heller intressant att överskrida kvoten. Det är alltså
inte förbjudet att producera mjölk utöver kvoten,
men avgiften är i dagsläget i nivå med priser på
mjölk i Sverige och i våra närmaste
konkurrentländer inom EU. Det innebär att
mjölkkvoterna endast i undantagsfall överskrids
och då genom felaktiga marknadsbedömningar
eller liknande.
Sockerkvoten, vilken också bestäms gemensamt av
medlemsländerna, är uppdelad i två typer av
kvoter, en A- och en B-kvot. För A-kvoten erhålls
i princip hela det av EU garanterade priset. För B-
kvoten erhålls endast ca 65 % av det garanterade
priset. Dessutom finns s.k. C-socker, vilket
produceras utanför kvotsystemet. För detta socker
erhålls endast världsmarknadspris. Dessutom
måste C-sockret exporteras till tredje land och får
inte säljas inom EU. Flera EU-länder producerar
C-socker, och 1990/91 producerades inom EU inte
mindre än 2,3 miljoner ton av detta socker, vilket
motsvarar 17 % av den totala sockerproduktionen
inom A- och B-kvoten.
Kvotsystemen omfattar all produktion av mjölk
och socker, alltså även om jordbrukarna avstår från
stöd från EU eller från det egna landet. Vidare bör
också tilläggas att kvotsystemen inte förhindrar
produktion av ekologiska jordbruksprodukter.
Även de kan tilldelas kvoter, men de är
underkastade samma regler som alla andra
producenter vad gäller kvoter och andra
marknadsregleringar. EU gynnar emellertid
ekologisk produktion genom särskilda stöd, bl.a.
inom ramen för miljöstöden. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att regeringen tillsatt en
särskild utredare, som skall utreda en svensk
tillämpning av det miljöprogram som är en del av
den gemensamma jordbrukspolitiken. I utredarens
uppdrag ingår att föreslå hur ett stöd till ekologisk
odling inom ramen för detta program skall
utformas. Till sist kan tilläggas att Sockerbolaget
har kontrakterat 50 hektar ekologiskt odlade
sockerbetor på Gotland.
Låt mig avsluta med några kommentarer om
fördelarna med ett medlemskap. Redan för två år
sedan konstaterade riksdagen att ett medlemskap i
de europeiska gemenskaperna ligger i vårt lands
nationella intresse. Sveriges ansökan om
medlemskap återspeglar vår önskan att bidra till
förverkligandet av ett enat Europa, som lever i
fred, välstånd och social rättvisa.
Ställningstagandet för ett medlemskap bygger
självklart på att hela Sverige skall tjäna på ett
medlemskap. Bl.a. kommer såväl jordbrukare som
konsumenter att dra nytta av att hela
Europamarknaden öppnar sig vid ett medlemskap.
Såväl export- som importmöjligheterna kommer att
öka. Konsumenterna får tillgång till ett ökat utbud
av livsmedel, medan jordbrukarna får möjlighet att
exportera såväl inom som utom EU. Sverige
kommer också att kunna dra nytta av de olika stöd
som ryms inom EU:s jordbrukspolitik.
Det svenska jordbruket är starkt och
konkurrenskraftigt, och vårt rena och miljövänliga
jordbruk innebär att vi på den europeiska
marknaden framgångsrikt bör kunna konkurrera
med livsmedel av hög kvalitet.
Regeringen lägger nu ned ett stort arbete på att
uppnå ett sådant förhandlingsresultat att svenska
folket kan uttala sig för ett medlemskap i den
kommande folkomröstningen.