Fru talman! Den proposition som vi behandlar nu
gäller alltså kommunalt domstolstrots. Det är själv-
klart viktigt att alla följer lagen. Det gäller enskilda,
kommuner och företag. Vad vi ändå behöver fundera
över är om vi verkligen ger kommuner och landsting
en chans att följa lagen. Risken är att vi fattar beslut
som kostar väldigt mycket pengar och att vi sedan
inte låter pengarna följa med dem som ska effektuera
de här besluten. Därför är vi mycket tveksamma till
den här lagstiftningen, och därför finns det en bor-
gerlig reservation där vi är tydliga på den här punk-
ten. Finansieringsansvaret måste vara klart innan vi
beslutar om nya omfattande pålagor för kommunerna.
Vi har fått ett mycket ampert brev från Kommun-
förbundet och Landstingsförbundet där man ber oss
att tänka oss för innan vi fattar beslut i enlighet med
regeringspropositionen - det här bygger på en propo-
sition från regeringen. Brevet är undertecknat av de
båda ordförandena, Ilmar Reepalu och Lars Isaksson.
En hel del av deras synpunkter tycker jag är rele-
vanta i sammanhanget. En rättighetslagstiftning, som
nu föreslås, bygger på ideala förhållanden, dvs. att det
finns personal att tillgå och att det finns andra resur-
ser, alltså inte bara personella resurser utan också
pengar. Skribenterna säger att om lagen ska genomfö-
ras innebär den i princip mycket grav kritik mot lan-
dets olika kommunfullmäktige och landstingsfull-
mäktige, eftersom vi säger att de inte klarar av sina
uppgifter. Man ger också staten en släng av sleven.
Det förekommer en rad tillkortakommanden hos
ansvariga statliga myndigheter. De nämner polisen,
åklagare, tull, skattemyndigheter osv. Vi kan, om vi
så önskar, också lägga till Centrala studiestödsnämn-
den, CSN. Deras bristande förmåga att svara upp mot
allmänhetens krav borde också diskuteras i samman-
hanget, säger man, och inte bara kommuner och
landsting.
Är den nuvarande majoriteten i riksdagen inte sär-
skilt intresserad av att slå vakt om den kommunala
självstyrelsen? Man får lätt den uppfattningen. Det är
i princip samma majoritet som nu stöder olika stopp-
lagar gentemot kommunerna. I det avseendet är man i
varje fall konsekvent.
I den kommittémotion som vi skrev och som ock-
så bakas in i reservationen föreslår vi en översyn av
den kommunala verksamheten. Vi tycker att det är
tveksamt att riksdagen ålägger kommunerna en
mängd uppgifter som man inte finansierar. Vi hävdar
i stället finansieringsprincipen, dvs. att staten också
svarar för finansieringen när den ålägger kommuner-
na att svara för olika uppgifter.
Fru talman! För att undvika missförstånd vill jag
ändå påpeka att vi inte är motståndare till principen
om sanktionsavgifter. Det är viktigt, som jag sade
inledningsvis, att också kommuner följer lagen, men
problemet är alltså att riksdagen fattar beslut över
huvudet på kommunerna, trots att kommunerna måste
stå för fiolerna. När kommunerna dessutom tvingas
betala sanktionsavgifter för att de inte har tillräckliga
resurser för att utföra de uppgifter som riksdagen har
beslutat om går man enligt vår uppfattning för långt.
Vad vi kräver är en tydlig uppgiftsfördelning
mellan stat och kommun där kommunerna inte läm-
nas i sticket. Vi kan inte acceptera att den kommunala
självstyrelsen än en gång ifrågasätts. Regeringen bör
därför tillsätta en utredning som ska se över finansie-
ring och huvudmannaskap för uppgifter som riksda-
gen har ålagt kommunerna att verka för. Därför, fru
talman, yrkar jag till sist bifall till reservation nr 2.