Herr talman! Pensionsåtaganden är till sin natur av
mycket långsiktig karaktär. De pensionsåtaganden
som görs under de närmaste åren kommer att få rätts-
verkningar fram till senare delen av nästa århundrade.
När det gäller pensionsskulden för de kommunala
avtalspensionerna kan sägas att den kommer att bli
mycket stor under 2000-talet. Enligt beräkningar som
gjorts av Kommunsektorns Pensions AB, KPA, kom-
mer den kommunala pensionsskulden att uppgå till
sammanlagt ca 150 miljarder kronor år 2010, varav
100 miljarder väntas belasta kommunerna och 50
miljarder landstingen. År 2030 väntas den samman-
lagda pensionsskulden inom kommuner och landsting
uppgå till ca 450 miljarder kronor.
Riksdagen beslutade under år 1997 om vissa änd-
ringar i kommunallagen och kommunalförbundslagen
som innebär införandet av ett balanskrav år 2000.
Innebörden av detta är att kommuner, landsting och
kommunalförbund varje år skall upprätta sin budget
så att intäkterna överstiger kostnaderna. Om ett nega-
tivt resultat uppstår skall detta regleras i budgeten
senast två år efter det år då det negativa resultatet
uppkom. Endast om synnerliga skäl föreligger kan
undantag från regleringskravet göras.
Bestämmelsen om ekonomisk balans innebär att
det också ställs krav på redovisningsmässiga avsätt-
ningar till framtida pensioner. Redovisningen av pen-
sioner skall ske enligt en s.k. blandad modell, som
innebär att kommuner och landsting skall redovisa
pensionsförpliktelser som uppstått efter den 1 januari
1998 som en kostnad i resultaträkningen och som en
avsättning i balansräkningen respektive år, medan
pensionsförpliktelser som uppstått före den 1 januari
1998 inte skall redovisas som skuld.
Genom införandet av balanskravet och den blan-
dade modellen kommer successivt betydande till-
gångar att ackumuleras i kommuner och landsting.
Det finansiella sparandet inom kommunsektorn kom-
mer över huvud taget att öka, inte bara för att täcka
framtida pensionsutbetalningar utan också för att man
sannolikt kommer att vilja ha en god ekonomisk fram-
förhållning även på andra områden. Detta kommer att
få till följd att alltfler kommuner framöver kommer att
ha ett större behov av långsiktiga placeringar än i dag.
Den nuvarande regleringen när det gäller medels-
förvaltningen som helhet i kommuner och landsting
finns i 8 kap. 3 § kommunallagen. Där står att full-
mäktige skall meddela närmare föreskrifter om me-
delsförvaltningen. I den proposition vi nu behandlar
föreslår regeringen att denna bestämmelse skall
kompletteras med en särskild skrivning i en 3 a §, som
tar sikte enbart på den del av förmögenhetsförvalt-
ningen som avser medel som avsatts för pensions-
förpliktelser enligt den blandade modellen, dvs. pen-
sionsförpliktelser som uppstått och avsatts efter den
1 januari 1998.
Propositionen föreslår i den här tilläggsparagrafen
att fullmäktige skall meddela särskilda föreskrifter för
förvaltningen av medel avsatta för pensionsförpliktel-
ser, att i föreskrifterna skall anges hur medlen skall
förvaltas, att därvid tillåten risk vid placering av
medlen skall fastställas, att det skall anges hur upp-
följning och kontroll av förvaltningen skall ske samt
att föreskrifterna skall omprövas så snart det finns
skäl för det.
Till att börja med kan man fråga sig om det verk-
ligen finns anledning att ha särskilda regler som om-
fattar endast en mindre del av den totala förmögen-
hetsförvaltningen i kommuner och landsting. Det är ju
faktiskt angeläget att vi har en god medelsförvaltning
över hela fältet. Att de kommunala ekonomierna är i
balans ligger i såväl kommunernas som samhällets
och långivarnas intressen.
Genom sin proposition om förvaltningen av kom-
munala pensionsmedel och med det man skriver i den
propositionen banar regeringen dessutom väg för en
högst otillfredsställande förvaltning av pensionsmed-
len i framtiden.
Vad jag då i första hand tänker på är den möjlig-
het till återlån som propositionen talar om. Av vad
som står bl.a. på s. 12 och 13 i propositionen framgår
denna möjlighet mycket tydligt. Där står att läsa föl-
jande: "I förvaltningen av pensionsförpliktelser in-
ryms dessutom möjligheten att återlåna medlen för att
använda till investeringar i den egna kommunen eller
landstinget eller för att amortera skulder."
Någon närmare vägledning ges inte. Det sägs bara
att det enligt regeringens mening får förutsättas att
varje kommun eller landsting själv kan göra de av-
vägningar avseende utnyttjandet av pensionsavsätt-
ningarna som är mest lämpliga för att uppfylla de
framtida pensionsåtagandena. Kommuner och lands-
ting ges alltså full frihet att bestämma om pensions-
medlens förvaltning.
Herr talman! Genom att det inte finns några som
helst regler som begränsar kommuners och landstings
rätt att fritt använda pensionsmedel som de avsatt till
anställdas pensioner, blir det som sägs i den nya para-
grafen om t.ex. förvaltning, risk och uppföljning av
begränsat värde. Eftersom det är tillåtet att använda
pensionssparandet till egna investeringar eller för att
amortera skulder, får man inte den utbetalningsbered-
skap som får anses vara en av grundtankarna med
balanskravet.
En krissituation kan otvivelaktigt uppstå mycket
lättare genom att återlån tillåts än om så inte sker.
Den dag när pensionsutbetalningarna skall göras kan
det då mycket väl hända att kommunen eller lands-
tinget inte har de pengar som erfordras. Kommunen
eller landstinget som återlånat pensionsmedlen måste
då välja mellan att anpassa den kommunala verksam-
heten, öka skulderna eller höja skatten. Om inget av
dessa alternativ är möjliga blir det naturligtvis staten
som får gå in och ta det ekonomiska ansvaret. Då är
det ju i slutändan ändå alltid skattepengar det handlar
om. Framtida generationer kan på detta sätt komma
att belastas med kostnader som avser kommunala
tjänster som tidigare generationer tagit i anspråk. Det
kan t.o.m. bli så illa att den enskilde pensionstagaren i
realiteten får vara med och betala sin pension än gång
till.
Regeringen säger i den nu aktuella propositionen å
ena sidan att den inte vill reglera att pensionsmedel
skall placeras i offentlig sektor, men å andra sidan
hänvisar den till vad den skrivit i 1996 års ekonomis-
ka vårproposition. Där står det att de medel som kan
komma att byggas upp för framtida pensioner i hu-
vudsak bör användas i den offentliga sektorn, bl.a. för
att finansiera kommunala investeringar. Den hänvis-
ningen sammantaget med att regeringen på s. 12 och
13 i propositionen gett klartecken till återlån kommer
naturligtvis att leda till att många kommuner och
landsting faktiskt kommer att placera sina pensions-
pengar internt och därmed gå miste om de många
gånger bättre placeringsmöjligheter som finns på
andra håll.
Förutom den mycket egendomliga situation som
uppstår om kommunala tillgångar utan några formella
gränser skall kunna räknas som något slags tillgångar
i pensionsfonderingen, har interna placeringar i ex-
empelvis kommunala anläggningar ju aldrig kunnat ge
en avkastning som är jämförbar med placeringar på
marknaden i övrigt. Låt oss anta att kommunen place-
rar pengarna i nya vattentorn eller tryckstegringssta-
tioner. Det må vara hur fina anläggningar som helst,
men det finns sällan någon större efterfrågan på såda-
na anläggningar, varför pengar som placeras där
knappast kommer att öka särskilt mycket i värde.
Vattentorn köpes! Den annonsen har jag aldrig sett,
herr talman.
Pensionspengar som placeras internt av kommuner
och landsting, dvs. inom den offentliga sektorn, riske-
rar att ge en avsevärt sämre avkastning och värdetill-
växt för kommun- och landstingsanställdas pensioner
än andra gruppers pensionskapital. Annat kapital
placeras ju där det förväntas ge bäst avkastning. Hela
regeringens modell innebär en risk för kommuners
och landstings möjligheter att uppfylla sina pensions-
åtaganden. Det kan naturligtvis också på sikt leda till
negativa effekter på pensionsnivån för kommun- och
landstingsanställda som helhet.
De anställda måste få garantier för att deras pen-
sionsförmåner kommer att betalas ut och att medlen
verkligen finns tillgängliga när förpliktelserna skall
infrias. Vidare måste säkerställas att kommunernas
pensionsmedel erhåller en långsiktig avkastning och
värdetillväxt som motsvarar vad som gäller i genom-
snitt för annat pensionskapital i samhället. Regering-
ens förslag att kommuner och landsting fritt skall
kunna använda pensionsmedlen till investeringar i den
egna verksamheten eller för att amortera skulder
måste då avvisas.
Sedan måste det också sägas att den koppling som
kommer att finnas mellan pensionsmedel och kom-
munala tillgångar genom möjligheten till återlån ald-
rig kan vara så stark att de pensionsberättigade i rent
juridisk mening kan anses ha någon slags förmånsrätt
till vissa speciella tillgångar. Om kommuner och
landsting placerar pensionsmedlen internt, handlar det
enbart om en helt allmän koppling som inte på något
sätt tryggar de anställdas pensionsrättigheter. Tvärtom
spelar man med de anställdas pensionspengar i en
sämre division än om dessa pengar skulle placeras på
marknaden.
Vill man ha en direkt koppling mellan pensions-
åtaganden och vissa tillgångar är det självfallet bäst
att lägga pensionspengarna hos exempelvis försäk-
ringsbolag eller stiftelser. Först då kan man säga att
de anställdas pensionsrättigheter tryggas. Försäk-
ringsbolag och stiftelser är ju dessutom underkastade
en särskild lagstiftning.
Hela propositionen bör avslås, inte bara på grund
av det jag här anfört om att den föreslagna regleringen
riskerar att ge en sämre förvaltning i jämförelse med
andra gruppers pensionskapital, utan också därför att
propositionen helt enkelt lagts fram vid en felaktig
tidpunkt, eftersom det kommunala pensionsavtal som
propositionen bygger på faktiskt har sagts upp och är
på väg att omförhandlas.
Ett nytt pensionsavtal kan eventuellt börja gälla
ungefär samtidigt som den här nya regeln i 8 kap.