Herr talman! För ett par år sedan upptäcktes ett
par hundra svarta hål, inte i några avlägsna galaxer,
utan i våra kommuners och landstingskommuners
balansräkningar. Då framkom nämligen att kommuner
och landsting hade framtida pensionsåtaganden vars
samlade storlek var okänd, att redovisningen i kom-
munernas och landstingens balansräkningar var
mycket ofullständiga och att avsättningar för dessa
åtaganden hade gjorts i ännu mindre utsträckning.
Sedan dess har det skett en tillnyktring på det här
området. Vi vet i dag mer om de samlade pensions-
åtagandenas storlek. Vi vet att de är bättre redovisade
i kommuner och landsting och att vissa avsättningar
har börjat göras. Den här propositionen kan ses som
ett led i den tillnyktringsprocessen, men den är långt
ifrån tillräcklig.
Det riktigt allvarliga problemet med propositionen
är att det inte finns några garantier i den för att en
långsiktig avkastning av pensionsmedlen säkras och
för att det finns medel tillgängliga vid den tidpunkt då
pensioner skall utbetalas. Det är också otillfredsstäl-
lande att man inte har beaktat att det kommunala
pensionsavtalet är uppsagt och att vi inte vet vilket
krav på lagstiftning som följer av det nya avtal som
kommer.
Man har inte beaktat vilka effekter den stora Kön-
bergska pensionsreformen får på det här området, och
man har inte utarbetat några regler för revision av
förvaltningen av pensionsmedel. Det är otillfredsstäl-
lande för de anställda, som inte kan vara helt säkra på
att kommunerna har möjlighet att infria sina åtagan-
den. Det är otillfredsställande för medborgarna, som
inte vet vilka ekonomiska smällar som kan drabba
kommuner och landsting och därmed dem själva som
skattebetalare i framtiden. Det är också otillfredsstäl-
lande att en generation av kommunalpolitiker kan
lämna lunchbordet utan att betala notan efter sig.
Herr talman! Kommunala springnotor har vi redan
fått för mycket av.