Fru talman! Den gröna sektorn är utan tvekan en framtidsnäring. Globalt förväntas efterfrågan på mat öka med 70 procent de kommande 40 åren. De gröna näringarna är centrala för att nå såväl nationella som europeiska och globala klimatmål. Det är också inom ramen för den gröna sektorn som biologisk mångfald måste värnas.
Globalt har vi sett att intresset för gröna näringar har ökat också från riskkapitalister och investerare. Med den självklara sanningen att alla måste äta säger en investerare i Wall Street Journal att jordbruk och vatten troligen är de två största marknaderna i världen. Det är ett perspektiv som är fjärran från den alltför ofta problemfyllda utgångspunkt som präglat svensk jordbruksdebatt under decennier. Det är tyvärr också ett perspektiv som är alltför frånvarande i diskussionen om det svenska jordbrukets framtida utveckling.
Frågan är enkel. Ska svenskt jordbruk vara en del i en växande global näring eller ska vi ställa oss utanför?
Fru talman! Jag tror att de flesta instämmer med mig i ambitionen att vi ska ha ett bärkraftigt svenskt jordbruk som kan skapa sysselsättning och intäkter och bidra till regional utveckling. Det måste också återspeglas i den politik som förs. Den hållningen bör också prägla svenskt deltagande i den gemensamma jordbrukspolitiken inom EU.
Det är i dagsläget inget alternativ att skrota den gemensamma politiken. Det skulle gå ut över såväl hela det svenska jordbruket som den biologiska mångfalden. Däremot är det angeläget att åstadkomma reformer som inte bara driver hela det europeiska jordbruket i rätt riktning utan också premierar dem som går före.
I sammanhanget kan det också vara värt att påminna jordbruksstödets kritiker om hur pass små kostnaderna för den gemensamma jordbrukspolitiken är. De må vara en stor del av unionens budget, men det är också ett av ytterst få områden där gemenskapen har den fulla kompetensen. Jordbrukets kompensation handlar om cirka två procent av EU-ländernas samlade offentliga utgifter. Jag är övertygad om att den nitiske budgetkontrollanten kan hitta betydligt större och sämre skötta budgetposter än så.
För det svenska jordbruket är det positivt att fokus flyttas från rena produktionsstöd till andra faktorer som miljöersättning och satsningar på nya produktionsområden.
Det betyder dock inte att EU-medlemskapet förvaltats på bästa sätt. Våra 16 år som medlem har ofta varit tuffa för landets primärproduktion. Ser vi till Finland och Österrike, de två länder som kom med samtidigt som Sverige, så har de fört en nationell politik som syftat till att tillvarata medlemskapets möjligheter. I båda länderna har slakten av svin ökat dramatiskt. I Finlands fall motsvarar det i stort sett den svenska minskningen. Även om den finska produktionen av nötboskap och mjölk har minskat något så överträffar det utvecklingen i Sverige med råge.
Med 16 års facit måste vi beskriva den svenska linjen inom EU som misslyckad. Det går i längden inte att missgynna den inhemska produktionen genom högre pålagor när priset på livsmedel ofta sätts på den globala marknaden.
En stor del av den svenska maten exporteras. Motiveringen att konsumenterna är beredda att betala mer för svensk mat håller kanske inom landet, men det lär vara svårt att övertyga franska eller tyska konsumenter om det.
Fru talman! Det borde inte vara dramatiskt att konstatera att det ligger i landets intresse att ha en bärkraftig jordbrukssektor med en produktion som i grova drag motsvarar den inhemska konsumtionen - inte för att vi ska sluta importera men väl för att vi också ska kunna exportera.
Det borde inte heller vara dramatiskt att slå fast att det är av nationellt intresse att det också framgent ska råda rimliga konkurrensvillkor för svenskt jordbruk och att det måste omsättas i svensk politik.
Under senare år har många initiativ tagits som alla har bidragit till bättre konkurrenskraft. Jag tänker på åtgärder som minskat krångel för företagen, vilket flera talare har nämnt, nedsättningar av egenavgifterna, minskade kostnader för myndigheternas kontroller, omställningen till förnybar energi och lanseringen av Matlandet Sverige, som också kommenterats flitigt från talarstolen under debatten.
De är alla bra initiativ, och jag vill också här i kammaren framhålla att de måste följas av flera. Svensk primärproduktion omfattas fortfarande av fler regler och högre skatter än konkurrenternas i våra grannländer.
Fru talman! Matlandet Sverige har inneburit en välkommen fokusering på jordbrukets möjligheter att marknadsföra de särskilda kvaliteter som präglar svenskt jordbruk, som livsmedelssäkerhet, miljöarbete och djuromsorg. Det är en profil som ska vara en tillgång, inte en belastning som det lätt blir när fokus enkom ligger på kostnaderna.
En del i ett nödvändigt utvecklingsarbete och en del i den offentliga politiken bör således vara att möjliggöra ökade intäkter genom att ta till vara dessa kvaliteter. Det finns naturligtvis inget som hindrar att svensk lufttorkad skinka kan konkurrera med tysk, fransk eller spansk eller för den delen exporteras. Liksom för franska yoghurtillverkare bör det vara naturligt att sälja svensk yoghurt på kvalitet i små portionsförpackningar. I mångt och mycket handlar det om näringens egen innovationsförmåga, men framför allt om hur grossist- och återförsäljarledet fungerar.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis konstatera att en ökad marknadsanpassning och förädling är välkommet. Men det måste ske inom ramen för en policy som värdesätter näringen och ger den goda förutsättningar att utvecklas. Efter alltför många år av tillbakagång har en mängd nödvändiga åtgärder nu satts i gång. Det är min förhoppning att omställningen också med ledning av denna debatt ska fortsätta på den inslagna vägen med reformer för ett levande och konkurrenskraftigt jordbruk i hela landet.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets ställningstaganden.