Herr talman! Jordbrukspolitik är egentligen någonting som är otroligt viktigt och borde beröra många. Men som det ser ut just nu styrs hela Sveriges jordbrukspolitik av EU. För oss i denna kammare är det extremt svårt att påverka. Det är synd ur ett demokratiskt perspektiv, men det är också synd med tanke på vilken viktig sektor detta är. Det handlar om att producera mat för oss alla. Detta är också en sektor där det finns en mycket stor potential att göra goda saker för samhället.
Inom jordbruket kan man driva på för en ökad biologisk mångfald. Man kan satsa på turism ute på landsbygden, man kan skapa biogas av restprodukter - ja, man kan få en levande landsbygd och se till att människor lever kvar ute på landsbygden. Då krävs dock också att vi har en jordbrukspolitik som just främjar dessa mål. Så ser det tyvärr inte ut i dag, utan EU:s gemensamma jordbrukspolitik, CAP, slukar enorma resurser - nästan hälften av EU:s gemensamma budget.
CAP har lett till utvecklingen av ett storskaligt, kemikalieintensivt industrijordbruk. De största jordbrukarna, som många gånger inte ens är aktiva jordbrukare, är de som får de största subventionerna från Bryssel. Det är inte heller sällan de som står för mest kemikalieutsläpp och andra utsläpp som får de största bidragen från EU. Det är synd, för nu är jordbruket på Europanivå en stor belastning för klimatet. Kemikalier leder till övergödning, och även djuren drabbas på grund av långa djurtransporter och en intensiv uppfödning.
Jag tror att jag och många andra här hoppades på att vi skulle få se en del konkreta svar på dessa problem i kommissionens förslag till en översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Tyvärr blev det dock en liten tummetott av den stora översynen. De grundläggande problemen med bidrag till storskaliga jordbruk som försämrar miljön kommer tyvärr att finnas kvar. Kommissionen kan inte ens föreslå ett konkret krav på hur exportsubventionerna ska kunna fasas ut, utan man säger bara passivt att det återstår att se vad som händer i de internationella handelsförhandlingarna.
Exportsubventionerna är kanske den mest perversa delen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Med ena handen ser EU genom direkta bidrag till att det skapas ett överskott av jordbruksprodukter, och med andra handen ger man bidrag för att överskottet ska försvinna. Man ger bidrag för att överskottet ska kunna exporteras och dumpas i länder utanför EU. Ifall EU inte ens vågar se till att exportsubventionerna försvinner är det verkligen ett stort tillkortakommande.
Vi i Vänsterpartiet har hela tiden sagt att jordbrukspolitiken borde vara nationell. Det finns ingen anledning att göra marknad på EU-nivå av livsmedelsproduktion. Så länge som denna jordbrukspolitik finns på EU-nivå säger vi dock att de reformer som görs måste göras så att jordbruket bara bidrar till kollektiva nyttigheter. Det är sådant man ska ge pengar till - ett småskaligt ekologiskt jordbruk, ett jordbruk som konkret ser till att utsläppen av växthusgaser minskar och ett jordbruk där man har höga krav på djurskydd.
Än så länge ser det inte ut på detta vis, men vi hoppas att vi kan samarbeta med regeringen i detta avseende för att driva på den översyn som just nu görs. Ifall man tittar på de förhandlingar som har gjorts hittills ser man att regeringen inte har nått särskilt långt. Vissa säger att det har att göra med att regeringen har varit för kritisk mot kommissionens förslag. Jag tror att det är helt tvärtom.
Jag tycker att den svenska regeringen borde ha varit ännu mer kritisk och satt ned foten och sagt: Detta håller inte; detta är inget förslag för en reform. Just nu är det inget land på EU-nivå som driver denna linje och säger att det som kommissionen har föreslagit är oacceptabelt. Jag önskar att Sverige kunde vara det land som sade det.
Jag vill avsluta med att yrka bifall till reservation 2, som handlar om att Sverige ska driva att dumpningen av överskottet av jordbruksprodukter genom så kallade exportsubventioner ska avskaffas.
(Applåder)