Fru talman! Jag ska nöja mig med att tala om en
enda punkt i betänkandet. Det gäller diskussionen
kring STIM och statens engagemang i STIM.
Jag minns att när jag var vikarierande ledarskri-
bent i Dagens Nyheter - jag tror att det var i slutet av
70-talet eller i början av 80-talet - råkade jag skriva
en artikel om politikerna i kulturen. Med den bak-
grund jag har, kommande från en värld där politiken
fick bestämma över absolut allting, i första hand över
tänkande och känslor, alltså över kultur, konst, musik,
film, skrev jag rakt på sak, lycklig som jag var över
att äntligen kunna skriva i en demokrati, att politiker-
na inte har någon plats i ledning av kulturverksamhet,
att de inte behöver finnas i styrelser och värdepositio-
ner inom kulturen och konsten.
När jag skrev denna artikel blev det världens
största rabalder. Jag blev bildligt stenad av många
debattörer för att jag vågade ifrågasätta politikerns
vägvisande, allomfattande roll. Så var det på 70-talet
eller i början av 80-talet.
Det som vi i dag ser när vi diskuterar STIM är en
rest av det sättet att se på saker och ting. Det är väl-
digt synd att den här resten fortfarande finns i våra
debatter och diskussioner. I våra debatter i kulturut-
skottet talar man - och även kulturministern säger
samma sak - om en armlängds avstånd mellan politik
och kultur och konst. Jag skulle verkligen vilja att det
avståndet blev oändligt. Det behövs inga direkta
kopplingar mellan politik och ideologi å ena sidan,
och konst och kultur å andra sidan. Det behövs tvärt-
om väldigt många skyddsmurar så att vi en gång för
alla blir av med ambitionen hos vissa politiska grup-
per att styra människornas tankar och känslor.
Därför kommer jag att yrka bifall till reservation 4
under punkt 9.