Herr talman! Den här frågan är utomordentligt an-
gelägen. Den biologiska mångfalden, eller rättare sagt
bevarandet av den, är en av de viktigare delarna när
det gäller inriktningen av miljöpolitiken. Vi är över-
ens om detta.
När vi tittar på det svenska odlingslandskapet är
det intressant att konstatera att det är flera tusen års
arbete tillbaka i tiden som har format det. Under de
senare årtiondena har förändringen varit stor beroende
på utvecklingen i samhället totalt sett.
Arealen hävdade, skötta, ängsmarker är i dag un-
gefär 2 500 hektar totalt sett i landet. Jämför detta
med ungefär 2 miljoner hektar i början av 1800-talet!
Det är ungefär en promille som är kvar. Det är allde-
les uppenbart att en sådan stor förändring också på-
verkar arterna, den biologiska mångfalden, i det öpp-
na odlingslandskapet.
I sammanhanget är det också viktigt att betona att
det är bondens skötsel av mark som är en förutsätt-
ning för att vi skall kunna bevara den biologiska
mångfalden i odlingslandskapet. Betande djur utgör
också en väldigt viktig faktor i sammanhanget.
På de hävdade ängsmarkerna finns ungefär 40-50
olika arter per kvadradmeter. På hagmarkerna är det
ungefär hälften så många. Bara det faktum att en del
av ängsmarken blir hagmark och en del av hagmarken
blir skogsmark innebär att biotoperna för den här
formen av arter förändras radikalt. Därför är en av de
viktigaste uppgifterna i sammanhanget att bevara de
biotoper som är basen för den biologiska mångfalden.
Ungefär en fjärdedel av de ca 240 häckande fåge-
larter som vi har i Sverige finns anknutna till det öpp-
na odlingslandskapet. Det är dock intressant att kon-
statera att det är ett fåtal av de här arterna som verkar
i direkt anknytning till det aktiva jordbruket. De allra
flesta är beroende av ängar, hagar, åkerholmar, sten-
rösen, kantzoner och våtmarker. Därför tror jag att
man inte skall överdriva det aktiva jordbrukets nega-
tiva roll i sammanhanget. Minst lika viktigt är att vi
slår vakt om det kulturlandskap som finns i direkt
anslutning till de aktiva utbrukningsenheterna i sam-
manhanget.
De miljöersättningar som vi har fått har varit ett
aktivt medel. Det gäller att anpassa reglerna så att de
inte motverkar sitt syfte. I vissa fall har reglerna fak-
tiskt gjort det när det gäller att värna biologisk mång-
fald. Man har ställt så höga skötselkrav att de faktiskt
i vissa sammanhang har motverkat syftet. Detta måste
vi se över. Jag vill fråga miljöministern om hon är
aktiv på den här punkten, så att vi kan få reviderade
regler när det gäller framför allt skötselkraven i od-
lingslandskapet. Vi måste få skötselkrav som värnar
den biologiska mångfalden.
Ett av de största hoten som jag ser för närvarande
är bristen på lönsamhet i jordbruket. I och med att vi
har brist på lönsamhet innebär det också att mer av de
hävdade och skötta marker, som är så viktiga för
odlingslandskapet, kommer att "ramla ur" i framtiden.
Därför är det viktigt att vi har ett jordbruk som är
lönsamt, att vi har bönder som kan sköta dessa viktiga
biotoper och att vi även har riktiga miljöersättningar i
anslutning till de nödvändiga skötselkraven. Det är
det som jag ser som det mest angelägna i det här
sammanhanget.