Fru talman! Eftersom Lennart Levi, Centerpartiets talesman i folkhälsofrågor, inte har möjlighet att hålla sitt planerade anförande här i kväll har jag fått ta över hans talartid.
Jag vill ändå börja med att citera vad han skriver i tidningen Välfärd. Han tar upp ämnet att välfärden kräver ett helhetstänkande. Han skriver:
"Ett effektivt program kräver
helhetssyn och systemtänkande, i vilket olika önskade utfall vägs mot varandra i demokratiskt förankrade kompromisser,
övergivande av det så kallade stuprörstänkandet, där varje sektor lever sitt eget liv, exempelvis hälsosektorn, socialförsäkringssektorn, arbetsmarknadssektorn, socialtjänstsektorn och utbildningssektorn, med isolerade 'stuprör' från regering och riksdag via centrala myndigheter ned till enskilda vårdcentraler, försäkringskassor, socialkontor, arbetsförmedlingar och skolor, utan tillräckliga tvärförbindelser, utan 'hängrännor',
en kombination av trädtoppsperspektiv och gräsrotsperspektiv, i ett gott civilt samhälle med ett sammanhållande 'kitt', det vill säga socialt kapital, människors tillit och benägenhet för inbördes hjälp."
Jag tycker att det är kloka ord, som Lennart Levi säkert hade sagt här från talarstolen i kväll. Nu fick jag vidarebefordra dem.
Naturligtvis ska det enligt traditionen också bli ett latinskt citat. Det lyder så här:
Mens sana in corpore sano
- en sund själ i en sund kropp. Det är ord som passar bra in på en god folkhälsopolitik.
Centerpartiet anser att folkhälsopolitiken ska fokusera på att motarbeta orsakerna till ohälsa och på att stärka faktorer som främjar en god hälsa. Hit hör tillgång till bra kost och tillfällen till motion. Vi vill ha ett minskat bruk av alkohol och tobak. Vi vill ha ett samhälle fritt från narkotika och dopning. Uppräkningen skulle kunna fortsätta länge, men jag vet att mina kolleger i alliansen på ett förtjänstfullt sätt kommer att ta upp många områden när det gäller folkhälsan.
Jag vill i detta anförande ta upp enbart ett avsnitt i betänkandet. Jag ska tala om något som har varit tabu i många år, men som under de senaste åren har givits mer uppmärksamhet - inte minst här i kammaren under den förra mandatperioden. Jag tänker på suicid och suicidprevention.
Att människor i olika åldrar mår dåligt och försöker begå eller begår självmord är ett drastiskt uttryck för vårt lands folkhälsa och människors livskvalitet. Varje år tar 1 500 personer sitt liv. 15 000 gör självmordsförsök. Man beräknar att 150 000 har allvarliga självmordstankar.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män mellan 15 och 44 år. Bland kvinnor i samma åldersgrupp är det den näst vanligaste. I gruppen unga mellan 15 och 24 år ökade självmordsförsöken år 2004 med 15 procent jämfört med året innan. Färsk statistik från 2005 och 2006 saknas eftersom landstingen och regionerna inte har rapporterat till Socialstyrelsen. Man kan ju tycka att det är anmärkningsvärt att de släpar efter.
I detta sammanhang vill jag också nämna att HBT-personer är en utsatt grupp i dagens samhälle. Av en rapport från Statens folkhälsoinstitut framgår det att självmordstankar och självmordsförsök är avsevärt vanligare bland dem än bland den övriga befolkningen. Socialdepartementet bereder nu denna rapport, och det är bra. Vi tänker ofta att Sverige är ett fördomsfritt land där det finns en öppenhet och respekt för olika livsåskådningar, politiska uppfattningar och sexuella läggningar. Men så är tydligen inte fallet, och det är beklagligt.
Fru talman! Människors medvetenhet om självmordsproblematiken behöver ökas. Lärare, skolhälsopersonal, vårdpersonal, personal inom socialtjänsten, polisen och många flera borde utbildas i livskunskap för att kunna möta människor med existentiella problem, självmordstankar och suicidbenägenhet. Vi behöver mycket mer kunskap om de sjukdomstillstånd som innebär ångest och depression.
Det nationella handlingsprogrammet för självmordsprevention har nyligen presenterats. Där finns förslag till åtgärder för att minska antalet självmord. Efter remissförfarandet fortsätter beredningen inom Socialdepartementet. Det är viktigt att tempot i kampen mot självmorden nu ökas. Det som inte får hända händer alltför ofta.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag också nämna de stora insatser som SPES, Riksorganisationen för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd, gör. När det som inte får hända ändå har hänt är det bra att det finns kunniga och stödjande personer som kan hjälpa de anhöriga att bearbeta de svåra varförfrågorna. Det är viktigt att det finns personer som kan ge stöd och tröst i en svår situation. Denna organisations verksamhet borde vara ett viktigt komplement till samhällets insatser som nu ska manifesteras genom det nationella handlingsprogrammet för självmordsprevention.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.