Fru talman! Vänsterpartiet har sju egna reservationer samt fem tillsammans med s eller mp i betänkandet och två särskilda yttranden. Jag står självklart bakom samtliga, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservation nr 1.
Sverige har en lång tradition av ett framgångsrikt folkhälsoarbete. Det är ett arbete som präglats av en utbyggnad av den generella välfärden och tydligt samhällsansvar. Det har under åren skett en pendling mellan att lägga det huvudsakliga ansvaret på den enskilda människan och att lägga det på samhället. Vänsterpartiet menar att det är ett samspel där bestämningsfaktorerna för folkhälsan utgörs av grundläggande strukturer i samhället som rent vatten, bra bostäder, utbildning, arbete, hälsovård och bra miljö. Med en borgerlig regering som ökar klassklyftorna och ökar otryggheten hos dem som har det sämst ser vi en risk för att detta också kommer att återspeglas på folkhälsan. Konsekvensen blir ökat lidande för den enskilda och ökade samhällskostnader.
Enligt folkhälsopropositionen
Mål för folkhälsan
ska mål utformas och folkhälsan vägas in vid beslut. Det är viktiga steg i rätt riktning. Folkhälsa bör ses som en naturlig och självklar faktor vid alla former av åtgärder, beslut, uppföljningar och lagstiftning. Om vi inte har hälsa eller om besluten får allvarliga konsekvenser för hälsan är besluten ineffektiva. Ett hälsoindex i statsbudgeten är ett lika viktigt inslag som att redovisa tillväxtfaktorer och budgetprognos, varför Vänsterpartiet föreslår att ett sådant index utformas under mandatperioden.
Fru talman! Hälsan har ett köns- och klassperspektiv. Medellivslängd, sjukdom och risker styrs i hög grad av vilka livsvillkor som befolkningen lever under. Låg inkomst, arbetslöshet och utsatthet ger ökad ohälsa och kortare medellivslängd. Kvinnor lever längre än män men är oftare sjuka, och kvinnors ohälsa bedöms ofta utifrån en manlig norm. Och trots väl grundad kunskap om dessa förhållanden har vi stora svårigheter att tillämpa kunskaperna i praktiken.
Det finns också stora skillnader i hälsa mellan utrikesfödda och inrikesfödda. Utrikesfödda har sämre hälsa, men behovet av hälso- och sjukvård varierar också mellan olika etniska grupper. Allmänt är det samhälleliga faktorer, såsom invandrades svårigheter att komma in på arbetsmarknaden, bostadssegregation, diskriminering och rasism som leder till ohälsa. Många invandrade har också en låg social status i Sverige oberoende av vad de har haft med sig i form av utbildning och arbetslivserfarenhet. Personer med låg social status utnyttjar generellt primärvården i lägre grad än vad deras hälsotillstånd skulle motivera. På så sätt får de sämre möjligheter till adekvat behandling och förebyggande insatser.
Fru talman! Enligt Folkhälsoinstitutet uppvisar flera stora invandrargrupper betydande överrisker för att insjukna i hjärt-kärlsjukdomar och kranskärlssjukdomar. De har också mer psykisk ohälsa än svenskfödda. Arbetare från Sydeuropa och Finland har i regel sämre hälsa än arbetskraftsinvandrare från övriga OECD-länder. Flyktingar från Östeuropa har dålig hälsa, men allra sämst hälsa har utomeuropeiska flyktingar.
Sambanden mellan etnicitet och ohälsa är komplexa, men gemensamt uppvisas ändå en tydlig bild av att utsatthet och social tillhörighet i kombination med etnicitet påverkar hälsan.
Vänsterpartiet anser att frågan om integration och delaktighet är A och O för en förbättrad folkhälsa. Därutöver krävs det riktade åtgärder. Därför menar vi att Folkhälsoinstitutet bör få i uppdrag att fördjupa studien om utrikesfödda och återkomma med förslag på åtgärder.
Fru talman! Mäns våld mot kvinnor är så vanligt att det bör ses som ett folkhälsoproblem. Våldet kan bestå av olika former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld. Också hot om våld och rädsla för våld påverkar kvinnors fysiska och psykiska hälsa, liksom kvinnors livsinnehåll, genom att deras möjligheter till social delaktighet och att forma sin tillvaro allvarligt inskränks. Folkhälsoinstitutet har föreslagit att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken. Det är ett bra förslag eftersom det framhäver vidden av problematiken. Vänsterpartiet anser därför att frihet från könsrelaterat våld bör bli ett nytt delmål inom folkhälsopolitiken.
Samhället måste satsa mer på att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Tyvärr finns det fortfarande mycket att göra för att prioritera frågan mer. Ett talande exempel är de enorma polisinsatser som sätts in för att bevaka stora fotbollsmatcher. Här handlar det i praktiken om att skydda män från andra män. Polisen måste visa att den tar mäns våld mot kvinnor på minst lika stort allvar.
Det är viktigt att samhällets stöd når alla kvinnor som är i behov av det, och det krävs goda kunskaper och ett bra samarbete mellan hälso- och sjukvården, kommunerna, polis, rättsväsende, kriminalvård och kvinnojourerna. Under 2006 ombildades Rikskvinnocentrum till ett nationellt kunskapscentrum. Vänsterpartiet menar att det nu också är dags att inrätta regionala centrum i varje sjukvårdsregion. Vi har också lagt fram förslag om att nationella haverikommissioner bör inrättas.
Vänsterpartiet menar också att det bör formuleras ett folkhälsomål avseende den psykiska hälsan. Jag återkommer lite senare till den frågan.
Fru talman! I betänkandet finns också förslag från Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att den tidsmässigt obegränsade tvångsisoleringen av hivpositiva bör avskaffas. Utskottsmajoriteten avslår motionerna med bedömningen att den nuvarande lagen endast gällt från sommaren 2004. Därför bör ingen översyn göras nu. Detta tycker jag är mycket bekymmersamt. Det innebär bland annat att Sverige fortfarande inte kan underteckna dokument mot diskriminering av hivpositiva. De som försvarar lagen säger att lagen i praktiken inte betyder något och att tvångsisolering endast ska ske i undantagsfall. Men varför då ha en lag som medger långtgående möjligheter att inskränka människors frihet?
Socialutskottet hade för en tid sedan en öppen utfrågning om hiv/aids. Där fick vi höra flera vittnesbörd om fördomsfullt bemötande av hivpositiva. Jag anser att den nuvarande lagen inte direkt motverkar fördomar och stigmatisering av hivpositiva.
Fru talman! Det går inte att komma ifrån att samhällsbygget och välfärden har en avgörande betydelse för ohälsan. Så sent som för någon vecka sedan sade professor Danuta Wasserman, specialist på bland annat depressioner och självmord, i en radiointervju att ökningen av depressioner kan bero på de ökade kraven i arbetslivet. Vad vi ser i dag är att förskrivningen av antidepressiva ökar, men arbetsplatserna och arbetsmarknaden förblir orörda. Med den borgerliga regeringen ökar i stället kraven på dem som redan är pressade. Det är som att hälla bensin på lågorna.
Vänsterpartiet vill i stället se ett tydligt politiskt samhällsansvar för folkhälsan som innebär minskade klassklyftor, ökad jämställdhet och en generell välfärd. Vi har därför lagt fram förslag som innebär att folkhälsan ska vägas in i alla politiska beslut. Lokalt vill vi också stärka arbetet, bland annat genom att regionala centrum inrättas. Det kommer också att bli allt viktigare att arbeta förebyggande. Folkhälsoarbetet kräver kontinuitet och insatser från många aktörer. En god folkhälsa nås inte för evigt, utan kräver ständiga insatser.