Herr talman! Det är med rätt blandade känslor
som jag än en gång äntrar talarstolen i en fråga som
kommit att bli en av de verkliga följetongerna i riks-
dagens historia, frågan om friköp av historiska arren-
den. Det gäller om människor som i generationer
bebott, bebyggt och brukat sin jord också skall med-
ges rätten att äga densamma. Genom sina dagsverken
och arrendeavgifter har dessa i flera avseenden fortfa-
rande livegna torpare i många fall betalat arrendestäl-
let ett oändligt antal gånger. Förslag om att avskaffa
den sista resten av ett tidsfrämmande förmynderi
finner sig riksdagens lagutskott lämpligen kunna in-
sortera under den vidsynta samlingsrubriken "Vissa
fastighetsförvärv".
Redan nu kan vi konstatera konsekvenserna av
1995 års riksdagsbeslut att inte införa den friköpslag
som en bred majoritet i Sveriges riksdag beställde
redan 1989 och som en utredning med juridisk exper-
tis därefter funnit väl förenlig med såväl rikets
grundlag som våra internationella förpliktelser. Ar-
rendatorerna har på flera gods fått sina arrendeavgif-
ter höjda med ända upp till 100 %. Efter detta riks-
dagsbeslut slog man alltså till. Därmed faller också
lagutskottets uppfattning att friköpsrätt inte skulle
vara motiverad av sociala skäl.
Det är felaktigt att, som både utskottets talesman
och Birgitta Carlsson gör, påstå att det skulle finnas
ett tillräckligt starkt socialt skydd och att lagen är bra
för arrendatorer. Höjer man arrendena med 100 %,
visar detta naturligtvis att ett sådant påstående är helt
felaktigt och att skyddet inte är tillräckligt starkt.
Det är mycket beklagligt att lagutskottet gett de
nya motionerna om friköpsrätt en så summarisk be-
handling. Att godsägare missbrukar sin ställning ge-
nom att chockhöja arrendeavgifter och därmed starkt
försvagar och kanske i vissa fall t.o.m. underminerar
människors tillvaro borde vara ett tillräckligt tungt
skäl för ny sakprövning.
Ett lika starkt skäl för förnyad ingående sakpröv-
ning är den fördjupade analys som vi gjort om en
friköpslags förenlighet med grundlag och Europakon-
vention. Medan såväl regeringsproposition som två
lagutskottsbetänkanden - senast det som vi nu be-
handlar - bara innehåller vaga antaganden om att en
friköpslag enligt Arrendekommitténs modell skulle
stå i strid med äganderättsskyddet i Europakonventio-
nen, har vi gått till grunden med detta antagande och
kan efter ytterligare juridiska konsultationer konstate-
ra att det är ett antagande som vilar på ytterst bräcklig
grund.
För det första är de feodala systemens knytning till
äganderätten inte särskilt stark i grundlagens mening.
För det andra föreligger inte något uttalande från vare
sig EU eller Europadomstolen som stödjer uppfatt-
ningen att en friköpsrätt skulle stå i strid med ägande-
rätten. För det tredje visar uttalanden som Europa-
domstolen faktiskt gjort i jämförbara tvister att de
nationella organen är bättre skickade än domstolen att
avgöra vad som skall anses vara i allmänt intresse.
Lägg därtill att det i Sverige föreslås att friköp skall
ske till marknadspris medan ersättningen i fall från
Storbritannien som prövats av domstolen regelmässigt
har understigit marknadsvärdet.
Tre frågor inställer sig. Varför har utskottet inte
krävt en ingående och saklig prövning av huruvida
Arrendekommitténs förslag till friköpslag är förenligt
med Europakonventionen? Och om Arrendekommit-
téns förslag till äventyrs anses vara ett alltför långtgå-
ende ingrepp i en i och för sig tvivelaktig äganderätt,
varför kräver man inte ett förslag med mindre räck-
vidd? Det går ju alldeles utmärkt att begränsa en
friköpslags verkan, om bara viljan finns. Och varför
skall enskilda godsägare ha ett starkare rättsskydd än
enskilda arrendatorer?
Även om det är lätt att känna vemod över lagut-
skottets slentrianmässiga behandling av en grundläg-
gande frihets- och rättvisefråga, nämligen rättvisa åt
en grupp arrendatorer som fortfarande i flera avseen-
den är rättslösa och genom godtyckliga arrendehöj-
ningar kan tvingas gå från gård och grund, tänker jag
inte ge upp.
Eftersom det nu gått mer än fem år sedan 1990-års
arrendekommitté lade fram sitt förslag till friköpslag
kan det vara hög tid att låta en ny utredning förutsätt-
ningslöst pröva den grundläggande frågan om lagens
förenlighet med våra internationella åtaganden, något
som både regeringen och lagutskottet av någon an-
ledning inte har velat gå in på närmare. Genom att
koncentrera utredningens uppdrag till denna aspekt
och de sociala konsekvenserna av godtyckliga arren-
dehöjningar borde förutsättningar föreligga att kunna
lägga fram en ny proposition innan mandatperiodens
utgång. Vi återkommer till denna fråga under allmän-
na motionstiden i september.
I detta anförande instämde Bengt Kronblad (s).