Fru talman! Många av de ärenden som vi debatte-
rar i dag i lagutskottet är favoriter i repris. Här kom-
mer en sådan.
För litet drygt åtta månader sedan behandlade
riksdagen en proposition om historiska arrenden.
Beslutet innebar ett starkare skydd för landets arren-
datorer. Tyvärr orkade inte riksdagsmajoriteten ända
fram den gången, dvs. att man skulle ge arrendatorer-
na rätt att friköpa historiska arrenden. Argumentet
mot friköp var då som nu att det inte är förenligt med
2 kap. 18 § i regeringsformen.
Frågan om friköp av historiska arrenden har varit
föremål för riksdagsbehandling under en följd av år.
Och i november 1989 beslutade riksdagen att en så-
dan lag borde införas. Det tillsattes förstås en kommit-
té, och i direktiven till 1990 års arrendekommitté
underströks bl.a. att den kommande lagens utformning
skulle vara enkel, tillfredsställande ur rättssäkerhets-
synpunkt och förenlig med Sveriges förpliktelser mot
den europeiska konventionen om de mänskliga rättig-
heterna.
Arrendekommittén, som bl.a. bestod av fyra juris-
ter och fem sakkunniga, gjorde bedömningen att en
lag om friköpsrätt står i överensstämmelse med Sveri-
ges internationella åtaganden. Bl.a. refererade kom-
mittén till fallet James m.fl. mot Storbritannien. Det
handlade om att Storbritannien 1967 införde en lag
som gav vissa arrendatorer rätt att lösa in arrenderade
fastigheter. I förarbetena till den brittiska lagen ansåg
man att arrendatorerna hade en moralisk äganderätt
och att lagens syfte var att utjämna orättvisor mot
arrendatorerna.
Några markägare i London var dock inte nöjda
med det här utan framförde klagomål till Europa-
domstolen. Domstolen gav följande tolkning: Ett
egendomsberövande som görs för att fullfölja en
legitim social-, ekonomisk eller annan politik kan
vara i det allmännas intresse även om samhället i stort
inte har någon direkt nytta av den egendom som tas i
anspråk.
Vidare konstaterade domstolen att de nationella
organen i princip är bättre skickade än domstolen att
avgöra vad som skall anses vara i det allmännas in-
tresse och att varje land måste ges betydande mått av
frihet när det gäller lagstiftning med social och eko-
nomisk anknytning.
Därmed har Europadomstolen slagit fast att det är
de nationella parlamentens sak att värdera vad som är
"allmänt intresse".
Vänsterpartiets uppfattning är att det finns mycket
starka sociala och politiska skäl att införa en lag om
friköp av historiska arrenden. Vi har vid ett flertal
tillfällen lagt fram sådana motioner, som ledamöterna
mycket väl känner till. Det handlar om att rätta till
historiska misstag som går så långt tillbaka som till
1700-talet, då Sverige inte hade någon lagstiftning om
äganderätt till jord.
Fru talman! Den 18 maj 1995 hade kunnat bli en
historisk dag. Då hade Sveriges riksdag chansen att
avskaffa de sista kvarlevorna av feodalismen. Tyvärr
blev det inte så. Med hjälp av de borgerliga partierna
fick Socialdemokraterna igenom regeringens proposi-
tion i dess helhet, trots att man mandatperioden dess-
förinnan var enig om att införa friköpsrätt.
Genom en motion undertecknad av sex socialde-
mokrater och en enskild motion från Ingrid Irhammar,
Centerpartiet, har nu frågan om friköp av historiska
arrenden återigen aktualiserats. För undvikande av
missförstånd vill jag säga att Vänsterpartiet inte har
ändrat ståndpunkt under de gångna månaderna. Där-
emot har vi genom brev och telefonsamtal från en-
skilda arrendatorer informerats om att vissa jordägare
har chockhöjt arrendeavgifterna. Detta, tillsammans
med de förhållanden som Bengt Silfverstrand m.fl.
beskriver i sin motion, stärker oss i vår uppfattning
om nödvändigheten av att införa en lag om friköp av
historiska arrenden.
Därmed, fru talman, yrkar jag bifall till reservation
nr 1.