Herr talman! Det är inte frågan om någon tvång-
sinlösen i den bemärkelse som Birgitta Carlsson an-
för. Det är klart uttalade och begränsade fall där det
finns en synnerligen stark anknytning till arrendestäl-
let och där den enskilde arrendatorn praktiskt taget
har svarat för alla investeringar. I vissa fall är det inte
ens en gång klarlagt att godsägaren, exempelvis i
fallet Koberg, är den verkliga ägaren. Det har ifråga-
satts juridiskt om det är den rätta ägaren.
I ett sådant läge kan man formulera en lag på ett
sådant sätt att den återger rätten att själv äga marken
till de människor som i praktiken har bott, bebyggt
och gjort allt arbete på gården under generationer. Det
är ett mycket begränsat antal fall det är fråga om. Det
är juridiskt prövat, och det är i dessa juridiska pröv-
ningar klarlagt att det är väl förenligt med äganderät-
ten.
Det är klart att man kan överklaga beslut om höjda
arrendeavgifter. Men det har uppstått ett stort antal
fall som i tiden ligger kopplat till ett riksdagsbeslut.
Det har naturligtvis tolkats av godsägarna som: Riks-
dagen följer inte längre den här frågan, och nu kan vi
slå till.
Det finns ytterligare ett exempel på detta miss-
bruk. Flera arrendatorer har utnyttjat möjligheten till
bidrag för att bevara kulturmiljön och den biologiska
mångfalden. Sådant bidrag utgår med 800 kr per
hektar. Trots att dessa värden är skapade av jord-
bruksbefolkningen och inte av godsherrarna har fidei-
kommissarien höjt arrendeavgiften med 500 kr per
hektar för att komma i åtnjutande av en del av miljö-
stödet.
Detta tillsammans med en ökande tendens till in-
dragningar hotar landsbygdsbefolkningens intressen
och rätt att värna om sitt eget kulturlandskap. Det
borde bekymra centerpartister, som faktiskt har mo-
tionerat i vår riktning.