Fru talman! Till det betänkande vi nu behandlar
har avgivits en gemensam reservation om friköp av
historiska arrenden från Vänstern och Miljöpartiet -
trots att de själva inte har lämnat någon egen motion.
Som vi har hört behandlade vi den här frågan vå-
ren 1995, då med anledning av en proposition om
investeringar i arrendejordbruket. Det riksdagsbeslu-
tet innebar en förstärkning av arrendatorernas ställ-
ning, bl.a. ett generellt skydd för jordbruksarrendato-
rernas investeringar. I november 1995 beslutade se-
dan riksdagen att ytterligare förstärka arrendatorernas
rättigheter, bl.a. när det gällde skador på byggnader
och ansvarsskador förorsakade av vilt.
Bedömningen att inte införa någon friköpsregel
grundade sig på att lagstiftningen till förmån för ar-
rendatorernas rättigheter gentemot jordägarna så
väsentligt hade skärpts. Det skulle också strida mot
regeringsformens 2 kap. 18 §, där det stadgas att varje
medborgares egendom är tryggad bl.a. genom att
ingen kan tvingas att avstå sin egendom till det all-
männa eller till någon enskild genom expropriation
eller annat sådant förfogande, utom när det krävs för
att tillgodose angelägna allmänna intressen. Det skulle
också strida mot äganderättsskyddet i Europakonven-
tionen, som vi nu har införlivat i regeringsformens
2 kap. 23 §.
Den här frågan rör förhållandet mellan enskilda
och inte ett allmänt intresse. När det gäller arrendato-
rer som sitter på s.k. historiska arrenden har de en
särskilt stark ställning, i synnerhet i frågan om rätten
att få stanna kvar på arrendestället. Sedan 1979 har
dessa arrendatorer ett speciellt starkt skydd mot s.k.
självinträde från jordägarens sida.
Då det inte har inträffat något nytt sedan riksdagen
senast tog ställning i den här frågan yrkar jag avslag
på reservationen och bifall till utskottets hemställan i
betänkandet.