Herr talman! Jag noterar att Henrik Landerholm
ger mig rätt i att riksdagen har tagit ställning till frå-
gan om utvärdering av anslagsförordningen och läm-
nat den frågan på det sättet att det inte behöver ske en
ytterligare penetration av den finansiella organise-
ringen av den dåvarande Försvarsmaktens materiel-
upphandlingar.
Henrik Landerholms inlägg i övrigt är ett försök
att återskapa diskussionsläget för några år sedan. Min
bedömning är att med de två underlag som vi fick
från överbefälhavaren skapades förutsättningar för att
genomföra omvandlingen av försvaret. Det var dels
den idémässiga grunden på en av överbefälhavaren
antagen ekonomisk nivå, dels därefter en applicering
av överbefälhavaren på den ekonomiska nivå som
regeringen och riksdagen fann vara lämplig i ljuset av
det förändrade säkerhetspolitiska läget. Den omvand-
lingen pågår. När man går igenom utvecklingen under
de år som detta har skett, och då menar jag åren 2000
och 2001, finner man att den likviditetsåtstramning
som skett i många stycken har varit till fördel för
omvandlingen.
Man kan diskutera om det över huvud taget hade
varit möjligt att åstadkomma en förändring i vårt
land, som icke står inför en säkerhetspolitiskt försäm-
rad situation, om man inte också har rört vid budge-
ten. Man kan diskutera om det hade varit möjligt att
pressa fram ominriktningen utan att förändra budge-
ten. Min bedömning är att den likviditetspress som
Försvarsmaktens anslag utövar över befintlig organi-
sation och det materielplaneringsläge som rådde 1999
är av betydelse för att vi ska komma framåt i föränd-
ringen.
Naturligtvis kan diskussionen föras i de termer
som Henrik Landerholm har, nämligen det gamla
försvaret och dess finansiella förhållanden, men en-
ligt min mening bör den med större relevans föras om
det ominriktade försvaret och dess finansiella förut-
sättningar.