Herr talman! Låt mig inledningsvis tacka för-
svarsministern för svaret, även om jag inte är beredd
att låta detta tack utsträcka sig till innehållet i dess
helhet.
Försvarsministern gör det nämligen väl lätt för sig
när han hänvisar till att regeringen under vintern
1998/99 beslutade att frågan inte skulle behandlas
vidare och när han hänvisar till ett motionsyttrande
från försvarsutskottet samma vår, där utskottets majo-
ritet i svepande och vaga ordalag kommenterar om-
ställningsbidraget m.m. Åtgärderna "bör vara till-
räckliga för att möta de problem som kan uppkom-
ma" säger försvarsministern.
Enligt min uppfattning duger inte detta. Regering-
ens i september 1998 redovisade avsikt att utvärdera
effekterna av anslagsförordningens fulla tillämpning
efter försvarsbeslutsperiodens slut borde självfallet
infrias. Varför? Ja, inte för att kolla om man likvidi-
tetsmässigt har förmått hantera problemen år för år.
Det är inte i det avseendet som jag här vill kritisera
försvarsministern, även om utrymme finns för det.
Det är snarare de både kort- och långsiktiga plane-
ringsmässiga effekterna som är det verkligt intres-
santa i sammanhanget.
Frågan är: Vilka blev effekterna av en gigantisk
systemomläggning som genomfördes under av riks-
dagen fastställda absoluta förutsättningar? Det gällde
verksamhetsneutralitet och statsfinansiell neutralitet,
dvs. riksdagen bestämde att Försvarsmakten varken
skulle drabbas kortsiktigt eller långsiktigt och inte
heller avsågs statsfinanserna påverkas - vare sig ne-
gativt eller positivt. Hur blev det egentligen? Det vore
intressant att få svar på det.
Ärlighet och långsiktighet i försvarspolitiken krä-
ver utvärdering av fattade beslut. 1990-talet präglades
av en mängd stora systemomläggningar på försvars-
politikens område. Förvaltningen och därmed hyres-
sättningen av försvarets mark, anläggningar och lo-
kaler är ett exempel. Köp-och-sälj-systemen, eller
snarare beställar-och-utförar-systemen, inom För-
svarsdepartementets område är tillsammans med
systemomläggningen för just anslagsförordningens
fulla tillämpning de tydligaste exemplen.
Redan våren 1998 konstaterade ett enigt för-
svarsutskott att det hade varit en fördel om effekterna
av anslagsförordningens fulla tillämpning hade varit
ordentligt utklarade i samband med besluten om des-
sa 1996. Utskottet framhöll vidare att det var oerhört
väsentligt att övergången till denna fulla tillämpning
av anslagsförordningen inte i sig framtvingar omav-
vägningar. När man läser detta yttrande och betän-
kande från våren 1998 framstår försvarsutskottet som
sällsynt klärvoajant eftersom det var precis det som
inträffade hösten 1998. Det var när striden mellan
försvarsminister och försvarsutskottet å den ena sidan
och Erik Åsbrink och Birger Schlaug å den andra
förlorades hösten 1998 som ett nytt försvarsbeslut
tvingades fram och därmed en omavvägning - för att
använda utskottets egna ord.
Fakta i målet kvarstår. 1996 rycktes 14,6 miljarder
kronor från försvarssektorn och bidrog till att finansi-
era Göran Perssons vällovliga ambitioner att klara av
EU-medlemskapets och det framtida EMU-
medlemskapets hårda krav. Effekterna av de här för-
ändringarna är hanterade bara i så måtto att ett nytt
inriktningsbeslut fattades våren 1999 - främst fram-
tvingat av just den ekonomiska förändringen. Det
anmärkningsvärda tycker jag är att försvarsministern
nu i ett rent cirkelresonemang hävdar att det på grund
av just detta faktum inte går att följa upp effekterna
av anslagsförordningen. Samtidigt som han för detta
cirkelresonemang å regeringens vägnar hävdar han att
effekterna är hanterade genom det s.k. omställnings-
bidraget.
Jag skulle avslutningsvis vilja ställa två frågor till
försvarsministern.
För det första: Kan man hävda de här två ofören-
liga uppfattningarna samtidigt? Om det inte går att
följa upp - hur går det då att hantera effekterna?
För det andra: Varför försöka sopa effekterna av
de här stora förändringarna under mattan i stället för
att utvärdera det hela för att förhoppningsvis kunna
undvika misstag i framtida beslutsfattande?