Fru talman! De motioner som har skrivits och som ingår i detta betänkande berör i huvudsak tre områden, nämligen riksintressen, vindkraft och nationalstadsparker.
Motionen om riksintressen, med hänvisning till Arlandas utbyggnad, tar upp en intressant fråga kopplad till planeringsinstrument och planprocesser. Fel använt påverkar det enskilda fastighetsägare oerhört negativt, precis som en del andra allmänna intressen. Planerade men ofta uppskjutna väginvesteringar är nog det största problemet. Vi har en väg hemma, väg 109 från Helsingborg till Kågeröd i Svalövs kommun, som skulle ha varit anlagd 1942 men som bara till en del har fått en ny sträckning. Hur lätt är det att sälja en fastighet som ligger inom de tänkbara korridorer som Vägverket har ritat upp? Hur ska man som säljare, köpare eller mäklare bedöma sannolikheten för ett genomförande? Finns det dessutom med i kommunens översiktsplaner blir det ytterligare problem. För att ha det med i planer bör det finnas en bortre tidsgräns för genomförandet, och ligger det längre fram i tiden ska det inte anges.
Vindkraftsetableringar grundade på effekt i stället för gestaltning i landskapsbilden känns något märkliga. Teknikutvecklingen medför att större och effektivare verk blir möjliga, och detta måste vara hanterligt även i lagstiftningen.
Tillståndsgivning och bygglovshantering för uppförande av vindkraftverk är inte enkel. Som utskottet påpekar i sitt ställningstagande är det rimligt att vindkraften inte särbehandlas i planprocessen, men det finns problem som avviker från vanliga bygglovsärenden, och det är effekten på verken. På grund av överklaganden kan det dröja några år innan bygglov beviljas, och då har utvecklingen sprungit ifrån. Det innebär att sökande skulle kunna vilja sätta upp ett verk med större effekt. Då finns det inga genvägar, utan då måste en helt ny ansökan lämnas in, och processen får börja om från början.
I samband med översynen av plan- och bygglagen bör detta beaktas och dessutom harmoniseras med miljöbalkens krav.
Fru talman! Nationalstadsparker är ett positivt inslag för skydd av gröna och värdefulla områden. Det känns dock inte rimligt att riksdagen ska fatta beslut om vilka områden som kan vara aktuella, utan det bör vara kommunerna, länsstyrelserna eller Naturvårdsverket som tar initiativet när det finns skäl för detta.
Skötselplanerna för nationalparker kan se olika ut beroende på vad som är skyddsvärt. Förutsättningarna för Söderåsens nationalpark hemma i vår kommun är inte desamma som för Sarek eller för nationalstadsparken här i Stockholm. Ett har de dock gemensamt, och det är begränsningen av exploatering i området. När ett område har fått nationalparksstatus - det är ju det starkaste skyddet som går att få - ska man vara oerhört restriktiv med ingrepp. Att öka tillgängligheten, och därmed intresset, är en sak, men att uppföra fastigheter eller anlägga vägar som inte har koppling till parken får normalt inte ske. Det tycker jag att vi ska respektera.
Jag kan för lite om situationen här i Stockholm, men en spontan reaktion på det jag har läst är att det i huvudsak är en organisatorisk fråga som bör gå att lösa utan riksdagens inblandning.
Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande och avslag på motionerna.