Fru talman! Betänkandet
Naturresursfrågor m.m.
tar upp elva yrkanden från allmänna motionstiden. Det är en blandning av stort och smått, från det nationella till det lokala. Det behandlar även konflikter mellan det nationella och det lokala.
Först behandlas frågan om riksintressen. Det är lätt att de nationella intressena kolliderar med de regionala eller de lokala. Det är ofta ganska svåra frågor, där ibland behovet av snabba beslut för att skydda i det snabba perspektivet i samband med exploateringsintressen kan komma i konflikt med de önskemål som självklart alltid finns om att man ska ha grundliga beslutsprocesser och att alla berörda ska involveras. Jag har full förståelse för att utskottet enigt väljer att avvakta den beredning som pågår i Regeringskansliet med utgångspunkt i PBL-utredningen. Här kan vi nog alla trampa på många minor.
När det gäller de förslag som berör vindkraftsutbyggnaden tycker jag däremot att utskottsmajoriteten är onödigt försiktig. Den förra regeringen lade en stabil grund för en kraftfull satsning på vindkraften genom propositionen om vindbruk. PBL-kommittén har sedan föreslagit en hel rad åtgärder för att minska hindren och underlätta en snabb satsning på vindkraften. Det handlar om att korta handläggningstiderna och att på olika sätt förenkla prövningsförfarandena.
Från Miljöpartiets sida ser vi inte några ytterligare behov av att utreda och dra frågan i långbänk. Tvärtom tycker vi att det är bråttom att komma i gång. Sverige ligger långt efter inte bara Danmark och Tyskland utan även Spanien och Holland på området. Tillsammans med Socialdemokraterna har vi skrivit ett särskilt yttrande i betänkandet. Vi i Miljöpartiet har valt att göra så i stället för att reservera oss på den här punkten. Det vore synd om det skulle gå prestige i vindkraftsfrågan på något sätt. Alla vill självklart göra framtidsfrågor, och framför allt framgångsrika framtidsfrågor, till sina egna, men på detta område har vi inte råd med det. Vi måste alla samarbeta; i grunden är vi överens. Miljöpartiet utgår från att regeringen även utan påstötning från riksdagen jobbar snabbt, så att vi snarast kan få i gång en utbyggnad värd namnet även i Sverige.
Fru talman! Jag har en reservation i betänkandet som jag ändå vill yrka bifall till. Det är reservation 2, som handlar om nationalstadsparken. Jag ska erkänna, fru talman, att jag kommer in på ett område som jag inte har så djupa kunskaper om. Lagstiftningen om nationalstadsparken finns i den så kallade hushållningsbestämmelsen i miljöbalken 4 kap. 7 §. Det är en speciallagstiftning som gäller speciellt för området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården. Området utpekas som en nationalstadspark med särskilda skyddsformuleringar.
Jag är ju inte stockholmare, även om jag i tidig ungdom bodde i en Stockholmsförort inte så hemskt långt norr om det aktuella området under ungefär två och ett halvt år. Risken är att jag trampar någon på tårna, eftersom det säkerligen finns någon ledamot här med djupa rötter i vår huvudstad. Men jag tar ändå risken att lyfta fram frågan. Problemet är nämligen att den aktuella lagstiftningen endast skyddar områdets värden i samband med att större förändringar aktualiseras. Egentligen är det, som jag tolkar det, enbart när förändringar som kräver tillståndsplikt aktualiseras som lagstiftningen har något värde. Det finns ingen reglering som vare sig stöder eller utvecklar de värden som finns i området. Inte heller skötseln av nationalstadsparken har något stöd i den lagstiftning som är till för att skydda den. Det tycker vi i Miljöpartiet är en stor brist. I förlängningen ser vi det som ett hot mot den unika miljö som finns så tätt inpå en så stor stad som Stockholm. Det är en oerhörd kvalitet.
Miljöpartiet menar att det är nödvändigt att vara ute i god tid och förebygga att området tappar viktiga värden. Därför vill vi att riksdagen följer upp tidigare intentioner och nu tillsätter en utredning som tittar på nödvändiga buffertzoner och andra åtgärder som måste till för att på sikt stärka skyddet av området. För att olyckan inte ska vara framme innan frågan har fått en ordentlig genomlysning menar vi även att det vore nödvändigt att inrätta ett tillfälligt moratorium för hela området, eftersom ett flertal projekt i dag hotar nationalstadsparken på flera ställen. Bebyggelsetrycket är starkt. Tyvärr finns det långt framskridna planer på ny bebyggelse som inkräktar på de här värdena.
Jag vet att Brunnsviken har inspirerat många diktare och författare, men jag tänker inte, fru talman, ge mig in på att försöka recitera någon strof. Det skulle kanske vanhedra mer än hedra. Jag vill i stället påminna om att biltrafiken är en av de orsaker som gör hotet även mot detta område så påtagligt. Därför vill jag koppla detta till behovet av utbyggnad av kollektivtrafiken. Att bygga ut kollektivtrafiken är ett sätt att bygga för en framtid där naturvärden, även i sina allra mest förskönade former, har betydligt större möjligheter att utvecklas och överleva.
Eftersom allting hänger samman, vilket självklart alla ledamöter i kammaren är väl medvetna om, är även ett utbyggt dubbelspår mellan Falun och Borlänge ett exempel på alla de små åtgärder runt om i landet som kan få fler av huvudstadens besökare att lämna bilen på hemorten och i stället ta tåget till Stockholm och på det sättet bidra till att skona naturvärdena i vår huvudstad. Ser man politiken som en helhet är det alltid möjligt att koppla ihop frågor även från vitt skilda delar av vårt avlånga land och inse att det som görs på fel sätt i en landsända även påverkar en annan.
Stockholm är en mycket vacker stad. Dalarna har självklart mer skönhet att erbjuda, men här i huvudstaden blir skadan oerhört mycket större om den lilla naturmiljö som finns kvar kommer till skada. Därför vädjar jag, trots att jag kommer från Dalarna, till kammarens ledamöter att ge Miljöpartiets reservation 2 sitt stöd.