Fru talman! Jag kan bara instämma i Björn Lei-
viks inlägg när det gäller att det faktiskt behövs resur-
ser för att kunna resa och för att kunna bjuda in män-
niskor. Vi tre hade förmånen att kunna ordna detta.
Men det var inte helt självklart.
Man får inte glömma att Kosovo är väldigt isole-
rat. Jag fick en känsla av att det även gäller dem som
arbetar i FN och OSSE. Jag är inte säker på hur situa-
tionen är. Men när vi var där så kunde människorna
där inte resa ut, eftersom de inte har några pass. Det
finns nämligen ingen överenskommelse eller något
befolkningsregister som gör det möjligt att utfärda
pass. Det är alltså många konkreta små åtgärder som
faktiskt behövs.
Jag vill också ta upp det som Margareta Viklund
nämnde om fängelseadministratörer och det som jag
sade om poliser och domare. Detta är faktiskt ett stort
problem för hela Europa att vi inte får i väg tillräck-
ligt många. Jag har faktiskt ställt denna fråga flera
gånger till flera av regeringens ministrar. Det är ty-
värr många som är inblandade. Det är Justitiedepar-
tementet, Försvarsdepartementet, Utrikesdeparte-
mentet och även Finansdepartementet, antar jag, som
är inblandade för att få detta att fungera. Kravet känns
extra tydligt när det gäller Försvarsdepartementet
genom vår bataljon där nere. Mycket av det man
borde göra handlar om att ta hand om civil polishan-
tering och rättsväsendet.
När lord Robertson var här tog även han upp den-
na fråga. Det är något konkret som också borde göras
väldigt snart. Men utrikesministern kanske kan göra
en liten påtryckning på vår justitieminister så att vi
får tillräckligt med poliser, domare och åklagare här
hemma. Det är naturligtvis det som är problemet både
i Sverige och i alla andra EU-länder, och det är därför
som dessa problem uppstår.
Jag vill också säga att jag tycker att artikeln i DN
var alldeles utmärkt. Där säger ju utrikesministern att
Kosovo har varit den största utmaningen och att var-
ken FN eller EU riktigt har klarat utmaningarna. Och
det är ju tyvärr så.
Det andra som gör mig lite orolig är att vi när vi
läser om detta i tidningarna var och varannan dag blir
problemet på något sätt att vi får se problemen hem-
ma i vardagsrummet och i morgontidningen och att vi
då också tror att någon gör någonting åt saken - nå-
gon i form av FN, EU eller hjälporganisationer. Nå-
gon måste ju faktiskt vara någon. Och jag hoppas att
utrikesministern och alla vi interpellanter är överens
om att denna någon i detta fall förhoppningsvis skulle
kunna vara vårt land och att vi faktiskt skapar möjlig-
heter att också göra dessa insatser som kanske inte är
de helt övergripande, eftersom det är en komplicerad
process, men att vi kan göra enkla små insatser kon-
kret. Jag tror att det finns en hel rad saker som vi
skulle kunna göra. Och jag hoppas att vår interpella-
tion har kunnat ge lite inspiration och att vi faktiskt
kan se att det också sker någonting.