Fru talman! Även jag vill tacka för svaret från ut-
rikesministern. I likhet med tidigare talare tycker jag
att det är ett oklanderligt svar. Också jag tycker att vi
kunde ha fått lite mer konkreta besked. Även om det
görs en genomgång av organisationerna på plats och
de mål som vi naturligtvis har gemensamt och som
jag tycker det är viktigt att fullfölja, är det inte det
som är problemet. Det finns FN, OSSE där, och vi
har vår militär där som ser till situationen. Det är
förutsättningen för att över huvud taget kunna få en
vettig situation. Men det behövs mer, och det är
bråttom. Det behövs en fokusering. Det tickar verkli-
gen. Det är den känsla jag fick när jag var där nere.
Som utrikesministern beskriver är utbredningen
av både våld och kriminalitet ett problem. Vad som
också slår en när man är där är ändå den oförsonlighet
som finns och som naturligtvis ligger i botten av den
här konflikten. Hur ska man kunna gå vidare för att
överbrygga detta?
Det är naturligtvis jätteviktigt med civila institu-
tioner. FN ropar faktiskt på hjälp. Man tror att FN kan
klara allt, men det är tyvärr inte så. Man har bl.a.
nämnt poliser, åklagare, domare, som behövs snart.
Men att skapa legitimitet, demokrati och vägar till
försoning är som sagt det som vi måste vara beredda
att, solidariskt och efter allt som står i vår makt,
verkligen främja. Människor, politiker och väljare i
Kosovo måste få känna att det finns hopp och möjlig-
heter och att om man samarbetar går det att nå resul-
tat.
Jag upplever att det finns en vilja att uppnå saker
och ting. Men i den här situationen med djup splitt-
ring inom folkgrupper - man ska göra klart för sig att
det inte bara är mellan folkgrupper - gäller det verk-
ligen att deras politiker och väljare kan bli övertygade
om att det går att bygga upp de fredliga institutioner-
na. Jag tror att vi upplevde lite grann att inte alla
politiker i Kosovo är helt övertygade om att det här
fungerar. Man har en erfarenhet, en lång process
under 90-talet, där icke-våldslösningar kommit till
korta och som gör att man kanske har andra erfaren-
heter. Dessutom har många politiker oklara föreställ-
ningar om vad man konkret kan arbeta med och upp-
nå och dessutom mycket små erfarenheter av vad som
går att åstadkomma. Detta berör utrikesministern
mycket riktigt i sitt svar, men verkligheten är ett steg
värre när man väl upplever den än när man läser om
den.
Man är nästan inne i ett olösligt moment 22. Det
gäller att klara situationen trots den omöjliga och allt
överskuggande frågan om Kosovos status och själv-
ständighet. Det är naturligtvis olösligt i dagens läge.
Vi har den serbiska regimen, som vi berört tidigare i
debatten, och världspolitiken i säkerhetsrådet med
Kina och Ryssland.
Därför tror jag, fru talman, att det är åtgärder ock-
så i det mindre perspektivet och mindre formatet som
är nödvändiga. De stora gemensamma lösningarna
blir tyvärr väldigt svåra, och vi måste hitta andra
vägar.
Problemet är politiskt, och det är därför som vi
har ställt vår interpellation om hur vi ska kunna upp-
rätta kontakter med representanter för de politiska
partierna i Kosovo och hur de ska kunna se att de går
att arbeta och att också vi bättre ska kunna förstå hur
problemen ser ut.