Herr talman! Cancerforskningen har gjort stora
framsteg under senare tid. Inte minst har den svenska
cancerforskningen gjort stora landvinningar. Det
finns anledning att tala om att svenska Cancerfonden
står för 75 % av all projektforskning i Sverige.
Men antalet cancerfall ökar i alla fall, bl.a. bero-
ende på att vi blir så mycket äldre att cancern hinner
utvecklas. Också andra faktorer, t.ex. miljöfaktorer,
spelar säkert in.
Under ett antal år har jag tillsammans med andra
partier - de senaste åren har det varit fem partier -
väckt motioner och själv ställt interpellationer och
frågor under frågestunden om en cancerplan. Det
gäller en plan som skulle planera vården efter dagens
forskningsresultat, resurser och organisationsönske-
mål och inte minst observera och motverka det
mänskliga lidande som dessa sjukdomar innebär. I
flera europeiska länder har utredningar om nya can-
cerplaner redan tillsatts och börjat sitt arbete.
Som Conny Öhman säger skrev Gustaf von Platen
en artikel häromdagen. Det var en väckarklocka som
ringde med hjälp av Gustaf. Kort efter det att artikeln
kom gick statsministern ut och sade att vi behöver en
cancerplan. Ganska kort tid efteråt sade socialminis-
tern att vi behöver en cancerplan. Det är precis det
som vi har motionerat om i flera år och som vi har
fått avslag på framför allt från Socialdemokraterna.
Jag frågar Conny Öhman hur det kan komma sig
att man är så rädd för att bifalla ett moderat förslag att
man låter de sjuka i cancervården lida.
Jag vore väldigt glad om Conny lyssnade i stället
för att prata med tre kolleger, för det gäller männi-
skor, människors lidanden och människors sjukdo-
mar. Då är jag väldigt tacksam om Conny lyssnar.
Han gör det tydligen inte trots min uppmaning.
Statsministern och därefter socialministern går ut
efter Gustaf von Platens signal. Ändå avstyrker ni i
socialutskottet motionen efter det. Varför inte bifalla
någonting som så tydligt behövs?
Jag är också förvånad över Miljöpartiet, som var
med på motionen men inte på reservationen. Jag hade
trott att man skulle inse behovet av att planera sjuk-
vården på cancerområdet på ett effektivare sätt. Detta
är inte en politisk idé. Det är en grundläggande forsk-
nings- och erfarenhetsfråga, och idén kommer från
dem som sköter de mest sjuka, om jag får kalla dem
så.
Jag ser en viss ljusning trots Socialdemokraternas,
Vänsterpartiets och Miljöpartiets nej i socialutskottet.
I dagsläget ser det ut som om de motioner vi har
väckt kan ha fått en viss effekt. Enligt uppgift har
man i Regeringskansliet planerat för en utredning om
en utredning. Det förslag om en utredning som vi har
kommit med kan man inte bifalla, men man har satt i
gång en utredning om en utredning. Förhoppningsvis
innebär det att vi får en cancerplan och att vi kan
stötta den forskning som finns och förbättra vården.
Så här svarade socialministern nämligen när jag
ställde en fråga till honom under frågestunden den 25
april: "Därför kan vi gott börja ett arbete och studera
vilken roll den här typen av planer ska ha." Detta lite
dimmiga uttalande ger mig en förhoppning om att det
kan komma till stånd. Vi får en utredning som syftar
till att starta en utredning.
Vi reservanter och motionärer anser att kunskapen
redan finns i europeisk forskning. Vi borde både för
det mänskliga lidandets skull och för att sjukvårdsre-
surserna ska användas rätt - det är också ytterst vik-
tigt - tillsätta en utredning redan i dag. Det hade för
övrigt kunnat göras redan för något år sedan.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reserva-
tion 58.