Herr talman! Att hälso- och sjukvårdsfrågorna är
angelägna för många människor är lätt att bli ense
om. Alla partier har också program för det här politi-
kområdet, och det gör att skiljelinjerna i sjukvårdspo-
litiken blir ganska klara.
Utgångspunkten måste ändå vara att i många av-
seenden har vi vid en internationell jämförelse en bra
hälso- och sjukvård i Sverige. Men det finns brister
och det finns problem. Personalbemanningen är ett
bekymmer. Att klara de utmaningar som den demo-
grafiska utvecklingen ställer oss inför är en annan
uppgift. Att snabbt kunna omsätta alla nya medicins-
ka forskningsframsteg till vardagssjukvård är en an-
nan svårighet. Samverkan mellan olika led i vård-
kedjorna klickar ibland, och inslaget av folkhälsoar-
bete är alltför outvecklat i den svenska hälso- och
sjukvården.
Där vi skiljer oss åt, och det framgår mycket tyd-
ligt i detta betänkande, är metoderna för att jobba bort
de brister som finns, olika bedömningar av vilka
resurser som krävs för detta och hur vi ska prioritera
på vägen till en situation där vi är nöjda.
Helt nöjda blir vi nog aldrig. Sjukvården är dyna-
misk och utvecklas hela tiden. Forskningen ger nya
behandlingsmöjligheter, så det ligger i sakens natur
när vi pratar hälso- och sjukvård att vi hela tiden
måste flytta fram positionerna.
Moderaterna är det enda partiet som avviker när
det gäller finansieringsform. Man eftersträvar en
försäkringslösning trots att all internationell erfaren-
het visar att en sådan lösning är kostnadsdrivande och
omöjlig att förena med kostnadskontroll. På den
punkten blir man glad av att läsa Folkpartiets reser-
vation nr 5 som på ett övertygande sätt avrättar Mo-
deraternas försäkringslösning.
Nästa fråga handlar om vårdens resurser. De år
jag har deltagit i riksdagens sjukvårdspolitiska de-
batter har Moderaternas företrädare varje år hävdat att
det inte är mer resurser som sjukvården behöver.
Detta har mycket tydligt framgått av Leif Carlsons
anförande här i dag.
Helt följdriktigt har Moderaternas ekonomiska
motioner förespråkat lägre statsbidrag till kommuner
och landsting, nu senast med 14 miljarder kronor. En
sak är helt klar: Om Moderaternas ekonomiska politik
skulle ha samlat majoritet här i riksdagen hade vår-
dens situation i dag varit synnerligen ansträngd. Allt
talar emot Moderaternas syn. Vården behöver mer
resurser.
När väl saneringen av svensk ekonomi klarats av
har vi socialdemokrater i samarbete med andra partier
successivt tillfört sjukvården mer resurser. Niomiljar-
derspaketet, till största delen försvarspengar, har
redan omnämnts. De 3,75 miljarderna är till för att
korta köerna inom vården. I botten ligger självfallet
den tillväxt av skatteunderlaget som vårdhuvudmän-
nen får som en följd av den lägre arbetslösheten.
Kommande utmaningar talar för att denna resurstill-
växt måste fortsätta.
I Stockholms läns landsting, där Moderaterna har
styråran, har man följt upp sin syn på vårdens resurser
genom att sänka skatten. Resultatet är förödande, ett
sammanlagt budgetunderskott på kanske närmare 10
miljarder kronor för den här mandatperioden. Folk-
partiet och Kristdemokraterna, som i andra samman-
hang pratar väl om vården, har i Stockholm helhjärtat
stöttat Moderaternas syn på sjukvårdens resurser. På
något sätt måste självfallet ekonomin i Stockholms
läns landsting åtgärdas. Allt talar för att man tänker
lämna över denna uppgift till en ny majoritet.
Nästa viktiga fråga handlar om sjukvårdens pres-
tationer och tillgänglighet till vården. Vi kan konsta-
tera att nästan oavsett vilken diagnos eller behandling
man studerar så ökar hela tiden antalet behandlingar.
Fler patienter opereras. Trots detta finns tillgänglig-
hetsproblem när det gäller vissa behandlingar. Förkla-
ringen är självfallet att behoven ökar, framför allt
som en följd av en ökad andel äldre i samhället. Men
det kan också handla om att efterfrågan ökar för be-
handling av åkommor som man förr inte sökte vård
för. Dessutom tillkommer de helt nya behandlings-
möjligheter som forskningen ger.
Grundfrågan för att klara ett ökat behov med bra
tillgänglighet är självfallet resursfrågan. Utan tillgång
till personal, bra arbetsvillkor för personalen och en
rimlig andel av bruttonationalprodukten till vården
kan vi inte få en bra tillgänglighet. Det är därför som
vi socialdemokrater nu successivt tillför vården nya
resurser.
I detta läge är det naturligt att diskutera vilka krav
på tillgänglighet som ska gälla, vilka väntetider som
kan accepteras, och sätta upp mål för detta. Vad detta
sedan kallas är mindre intressant. Vi socialdemokra-
ter har lanserat begreppet 0790, som ger uttryck för
vår syn på vad som kan vara rimliga väntetider i det
läge vi har just nu i svensk sjukvård. På många håll i
landet klarar man detta för väldigt stora patientgrup-
per redan i dag. Men för andra patientgrupper är kö-
erna alldeles för långa.
När man sätter upp mål för sjukvårdens tillgäng-
lighet är det oerhört viktigt att påminna om att riks-
dagens prioriteringsbeslut måste gälla. Framför allt
inom ramen för de 90 dagarna är det viktigt att svårt
sjuka inte behöver vänta i 90 dagar samtidigt som
tillgängligheten för behandling av banala åkommor
kanske bara är en tredjedel av de 90 dagarna.
Det är just detta som visat sig vara verkligheten i
Stockholms läns landsting. När vi tog del av Gustaf
von Platens redovisning av sin situation och väntan
på strålbehandling i Stockholm var det uppenbart att
det borgerliga skyltfönstret kraschade. Dessutom
minns vi alla hur situationen var förra sommaren i
förlossningsvården i Stockholms läns landsting.
Flera borgerliga talare slog på trumman för den
vårdgaranti man säger sig ha konstruerat och vara
eniga om. Jag vill bara påminna om att när det gäller
finansieringen av sjukvårdens totala resurser råder
total oenighet mellan de borgerliga partierna. Till
Kenneth Johansson skulle jag vilja ställa frågan: Tror
Kenneth Johansson verkligen att det är möjligt att få
med Moderaterna, som vill dra in så kraftigt på stats-
bidragen, på en samlad finansiering som gör det möj-
ligt att nå målet kortare väntetider i vården?
När man sedan ska diskutera vad en sådan här
målsättning för väntetiderna ska heta kallas den
ibland för vårdgaranti. Men tittar man i de borgerliga
reservationerna ser man att det i reservation 30 av
Kristdemokraterna och Centern talas om att man vill
ha en platsgaranti. När Gustaf von Platens situation i
cancerbehandlingen här i Stockholm avslöjades hop-
pade det moderata landstingsrådet i Stockholm snabbt
ut och sade: Nu ska vi ha en akutgaranti också. Krist-
demokraterna talar i sina motioner och reservationer
om att vi ska ha värdighetsgaranti.
Hur många garantier ska man lappa ovanpå var-
andra för att få ihop det borgerliga paketet? Vårdga-
ranti, platsgaranti, värdighetsgaranti och akutgaranti
är ord som används av sjukvårdspolitiker på den
borgerliga kanten. De står för olika saker, och de
använder de här orden.
För mig som socialdemokrat får tillgänglighet inte
handla om lek med värdeord. Det handlar om resur-
ser, om bra arbetsvillkor för personalen, och det
handlar om prioriteringar. Vi socialdemokrater är
beredda att fortsätta ett långsiktigt utvecklingsarbete
för sjukvården. Grunden är lagd via den nationella
handlingsplanen för sjukvården som riksdagen redan
har antagit, och en fortsatt diskussion måste till om
den fortsatta resursdimensioneringen till vården.
Ett sådant här betänkande som behandlar så väl-
digt många motioner innehåller självfallet både stort
och smått. Men riktigt patetiskt tycker jag att det blir
när man tar del av en del av reservationerna.
I reservation 15 av Centerpartiet slår Kenneth Jo-
hansson fast att Centerpartiets målsättning är att en
väntetid på fyra dagar ska gälla för att få komma till
en doktor i primärvården - fyra dagar.
Bläcket hann inte torka på detta utskottsbetänkan-
de förrän Centerpartiet är med i en uppgörelse som
handlar om ett helt annat antal dagar. Det inger inget
förtroende, Kenneth Johansson, när man inom ramen
för en och samma vecka uttalar helt olika mål i en
och samma fråga.
Jag tror att vi ska behandla frågan om tillgänglig-
het och köer i vården på ett seriösare sätt. Jag håller
med Vänsterpartiet som här säger att vi måste ha ett
samlat resonemang som handlar om resurserna till
vården, som handlar om prioriteringar i vården och
som handlar om vilka mål vi har för tillgängligheten i
vården. När vi diskuterar de frågorna i ett samman-
hang och är beredda att föra en diskussion och att
tillföra resurserna är det rimligt att ställa krav på
tillgänglighet i vården. Vi ska självfallet jobba för att
den tillgängligheten blir bättre.
Herr talman! Jag vill yrka bifall till utskottets för-
slag och avslag på samtliga reservationer.