Fru talman! Biståndsministern svarar inte på mina
frågor, tycker jag, utan för in helt andra saker och vill
ha detta till en mer allmänpolitisk debatt.
Historien är ju att Sverige nådde enprocentsmålet
när Ola Ullsten, Folkpartiet, var biståndsminister och
Moderaterna satt med i regeringen. De gillade det
säkert inte, men de tvingades gå med på det. Därefter
låg Sverige kvar på enprocentsnivån under 80-talet
fram till början av 90-talet, då vi i krisförhandlingar
med Socialdemokraterna ansåg det nödvändigt att
sänka biståndet under enprocentsnivån, vilket var
oerhört tragiskt. Därefter vann Socialdemokraterna
valet 1994, och biståndet har fortsatt att sjunka. Det
är bakgrunden.
Vi har hela tiden kritiserat det faktum att man så
fort det är ekonomiska problem tar till biståndet som
den första besparingsposten. Det är tyvärr en realitet,
så har det varit.
Nu har ett nytt element tillkommit, dvs. att lägga
fram förslag till riksdagen som godkänns. Men vi har
antagit en budgetlag som gör det möjligt för regering-
en att i efterhand säga till ett ämbetsverk att denna
summa har de fått, men de får inte betala ut den.
Sådana begränsningsbelopp sattes för 1998 och har
satts för 1999. Varje gång har regeringen sagt att man
behöver skjuta upp beslutet lite grann, men det är
ingen fara, det kommer inte att innebära några stora
problem - pengarna ligger och väntar till efter nyår.
Det hedrar den nuvarande biståndsministern att hon i
en TT-intervju har erkänt att ryckigheten är ett pro-
blem. Pierre Schori försökte alltid vifta bort den och
säga att den inte betydde något. Det är bra att Maj-
Inger Klingvall erkänner att den är ett problem.
Vad drar regeringen för slutsats? Även i budget-
propositionen för år 2000 talas det om ett begräns-
ningsbelopp. Vad betyder det? Det står där att ett
begränsningsbelopp ska sättas, men det ska sättas så
att projekt som har planerats för 1999 ska kunna
genomföras. Vad betyder detta i praktiken, eftersom
det som man hade räknat med att använda 1999 inte
fullt ut får användas 2000? Man talar med dubbla
tungor.
Det skulle vara välgörande för debatten att stats-
rådet tydligare erkänner att av de 2,9 miljarder som
begränsningsbeloppet täckte 1999, innehålls en del
även för år 2000. Pierre Schori lovade i talarstolen att
det icke skulle ske. Men nu sker det.
På samma sätt som statsrådet har erkänt att ryck-
igheten inte är bra, vore det välgörande att erkänna att
regeringen inte höll det löfte som Pierre Schori gav.
När statsministern tillfrågades i radio, viftade han
undan frågan och sade att Schori är en generös man.
Men så går det inte att säga om besked som har läm-
nats i riksdagens talarstol. Regeringen är naturligtvis
kollektivt ansvarig för något sådant, och det kan inte
viftas undan.
Jag antar att statsrådet inte kan lova pengarna,
men statsrådet borde åtminstone erkänna att detta är
ett löftesbrott.