Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag med undantag för punkt 13.
I dag behandlar vi området konsumenträtt. Det är ett oerhört viktigt område. Precis som det låter handlar det om konsumenters rätt. Det handlar inte bara om att hävda sin rätt gentemot oseriösa företag utan om konsumenträtt i vid bemärkelse, till exempel reklam riktad till barn, hantverkstjänster eller miljömärkning av produkter.
Konsumenten är utsatt för ständiga attacker från olika håll. Det kan till exempel handla om olika former av aggressiv reklam, oseriösa telefonförsäljare, bluffakturor eller sms-lån och andra snabblån. De oseriösa företagen gör det ofta besvärligt för de företag som är seriösa och vill arbeta långsiktigt på en marknad med goda kundrelationer.
Telefonförsäljning är ett sådant kapitel. Vi hanterar det också i ett annat betänkande, och då handlar det om telefonförsäljning på premiepensionsområdet. Det behandlar vi i nästa debatt.
Man kan väl säga att oseriösa telefonförsäljare gör ett slags intrång i människors vardag. Låt mig ta ett exempel: En äldre dam blir uppringd av en försäljare angående telefonabonnemang. Försäljaren ställer frågan om hon är nöjd med sitt abonnemang, och hon svarar ja.
Sedan fortsätter samtalet, och den äldre damen tackar nej till erbjudandet. Trots hennes nej så lyckas försäljaren i det inspelade avtalet på något sätt få in ett ja, och hon har blivit av med sitt gamla abonnemang. På kort tid får hon nu fakturor på flera tusen kronor. Det är en bild ur verkligheten. Det är oacceptabelt, och det drabbar de seriösa företagen.
Genom marknadsföringslagen har man rätt att bli skyddad från reklam, till exempel genom Nix-Telefon eller genom att man på brevlådan anger att man inte önskar reklam. De seriösa bolagen följer det som kallas god marknadsföringssed. Om överträdelser görs av oseriösa bolag har Konsumentverket möjlighet att varna men numera också att utdela vite. Det ökar konsumentskyddet.
En utredare har sett över det här området. Det har resulterat i ett förslag om att telefonförsäljning på premiepensionsområdet ska konfirmeras genom en skriftlig bekräftelse. Vi kristdemokrater ser detta som ett första steg mot att även telefonförsäljning av andra produkter, till exempel telefonabonnemang, ska bekräftas med ett skriftligt avtal mellan konsumenten och företaget - allt för att skydda konsumenten. Det finns en del avtalsrättsliga spetsfundigheter kvar att lösa.
Herr talman! Bluffakturor kostar enligt uppgift småföretagen 1,2 miljarder kronor varje år. Det är pengar som företagen skulle kunna använda till andra saker. Jag frågade statsrådet Peter Norman för två år sedan här i kammaren vad han anser bör genomföras för att sanera den marknaden. Statsrådet svarade att fenomenet är ett otyg och att det slår hårt framför allt mot små och medelstora företag som har mindre resurser att kontrollera den typen av fakturor.
Han sa också: "Det är viktigt att frågan uppmärksammas både i kammaren och i medierna. Vi har alla ett ansvar för att upplysa inte minst småföretagarna om att de bör vara mer försiktiga i hanteringen framöver. (---) Det här är en fråga som antagligen måste hanteras på ett bättre sätt av polis och åklagare än vad som sker i dag."
Sedan dess har det hänt att en särskild utredare i juni 2012 fick i uppdrag att se över det hela. Den utredningen kallas Egendomsskyddsutredningen, och den har föreslagit en ny straffsats, grovt fordringsbedrägeri, som ska ge fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Förslaget remissbehandlas nu.
En annan viktig konsumentfråga är den om sms-lån och andra typer av snabblån. Det första snabblånet togs 2006. Nu, åtta år senare, har antalet anmälningar till kronofogden om obetalda snabblån uppgått till runt 275 000 stycken totalt. Under 2012 var antalet anmälningar 53 709. Det var då en ökning med 62 procent från året innan. 2013 skedde en minskning till drygt 49 000 stycken. Det är positivt men ändå långt ifrån tillfredsställande.
Många som redan har betalningsanmärkningar beviljas snabblån trots genomförd kreditprövning. Utredningen om överskuldsättning har resulterat i att Konsumentverket numera kan besluta om sanktioner mot näringsidkare som inte gör ordentliga kreditprövningar. Kronofogden har också tillsammans med Konsumentverket fått ökade befogenheter, och regeringen lade faktiskt i budgeten för 2014 in pengar för konsumentinformation i kommunerna.
Herr talman! Konsumenträtt är ett område som ofta är kopplat till Europa och EU. Det är ett spännande och roligt område - dock inte för den som drabbas av olustiga upplevelser. Visste ni till exempel att det kan kosta 10 000 euro att bära omkring på en pirattillverkad väska i Italien? Visste ni att en person som körde nio varv i en rondell i Pisa centrum, där man inte får köra, fick 1 000 kronor i böter per varv men lyckades pruta ned det hela till 3 000 kronor?
Visste ni att man på en internationell e-handel kan köpa plåster som gör att man går ned i vikt medan man sover? Det är inte den 1 april i dag - det är den 2 april. Och det är inget skämt. Men jag antar att effekten av det plåstret lär utebli.
Jag ska gå över till det område i betänkandet där oppositionen, företrädd av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och Miljöpartiet, skiljer sig från regeringspartierna.
Det handlar om betalningstider i näringslivet. Det handlar om små och medelstora företag och deras situation. Detta bygger på ett EU-direktiv där det föreslås en betalningstid på 60 dagar. Det kom ett tillkännagivande för ett år sedan, där man ville att regeringen skulle återkomma.
Jag har följt interpellationsdebatterna här. I höstas hade bland annat Mikael Damberg från Socialdemokraterna en interpellationsdebatt med justitieminister Beatrice Ask. Mikael Damberg var ivrig att tala om att det inte hänt någonting. Sedan talade justitieministern om att det i den remissrunda som man haft om den här frågan visade sig att det var väldigt komplext. Därför ville man inte forcera fram det hela.
Dröjsmålstiden i Sverige är sex till sju dagar i genomsnitt. I andra länder, lite längre söderut, kan den vara 200 dagar i genomsnitt. Det är alltså en kulturell skillnad i Europa. Då kanske det inte är så konstigt att EU kommer med ett förslag på 60 dagar, medan regeringen vill mer. Man vill att det ska vara 30 dagar. Det är kanske lite mer utifrån hur vi brukar se på de här frågorna i vårt land.
Med de 30 dagarna är tanken att borgenären ska kunna godkänna längre avtal, så att man får lite mer tid på sig. Det kan vara viktigt, som vi har hört flera nämna, för vissa företag.
Oppositionen vill lagstadga om tvingande regler om 30 dagar. Det här tycker jag ter sig märkligt. Som vi har hört flera säga var det i fredags ett möte där den internationella handelskammaren, ICC, tillsammans med många representanter från olika delar av näringslivet träffade Justitiedepartementet och Näringsdepartementet för att tala om självreglering kring de här frågorna. Som Jessika Vilhelmsson nämnde utmynnade det i en arbetsgrupp som kommer att arbeta för en självreglering på området.
Man kan undra: Varför är det så bråttom att driva igenom reglerna att de lokala handlarnas och de hårt arbetande lantbrukarnas invändningar inte spelar någon roll? Karin Östring Bergman talade om lantbrukarna, som behöver lite längre betalningstid. Hur många nedlagda cykelbutiker kan det handla om? Ja, det är ganska många som kan drabbas av att det ska vara absolut tvingande regler om 30 dagar. Hur många klädaffärer, tror ni, skulle få slå igen eller inte våga öppna? Det handlar ju också om sådana företag som kanske ämnar öppna en verksamhet.
Jag hoppas att - det är kanske lite sent påkommet - oppositionen tar sitt förnuft till fånga i de här frågorna. Det gäller inte minst nystartade företag. Det handlar om att se att de behöver respit med betalning för att hämta in sina kostnader. I förlängningen är detta i så fall också konsumentvänligt.
(Applåder)