Herr talman! I civilutskottets betänkande CU20 om konsumenträtt behandlar utskottet 73 yrkanden från den allmänna motionstiden, varav elva yrkanden lämnats in av Miljöpartiets ledamöter. Motionsförslagen har delats upp i totalt 17 olika klämmar eller förslagspunkter, och behandlingen har resulterat i 21 reservationer, varav en kommer från allianspartierna, som ni hört. Miljöpartiet medverkar i 11 av de 21 reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 4.
Herr talman! Köpfrid är ett begrepp som jag använt i över 20 år. Det kändes på sin tid väldigt nödvändigt att ifrågasätta oönskat intrång i köpbesluten när det på 90-talet började ringa försäljare till min hemtelefon med olika sorters erbjudanden.
Någon gång före sekelskiftet lärde jag mig att var och en av oss, från de nyfödda till de snart döda, i genomsnitt betalar 5 000 kronor årligen för att reklamindustrin ska bombardera oss med konsumtionsstimulerande material. Jag läste nyligen en rapport som angav beloppet 17 000 kronor per genomsnittligt hushåll. Man skulle kunna kalla detta för en ofrivillig reklamskatt eller konsumtionsskatt som vi alla påförs, i småbelopp och utan redovisning, varje gång vi köper något.
Begreppet reklam kan definieras olika, och vad man räknar in i det totala utbudet av reklam varierar därför. Jag hittade för ett tag sedan en hemsida där man påstår att vi tillsammans genom de priser vi betalar när vi konsumerar varor och tjänster totalt lägger ut 115 miljarder kronor varje år på den reklam vi översköljs av. Hushållens samlade matinköp låg vid samma tidpunkt på 145 miljarder kronor, vilket ger lite perspektiv på vad vi använder våra pengar till. Det finns faktiskt också beräkningar som säger att vi i dag lägger ungefär lika mycket pengar på reklam som på mat.
I statsbudgeten för 2014 lade regeringen 125 miljoner i anslag till Konsumentverket. Det är något mindre än en tusendel av de muskler reklamindustrin årligen taxerar ut från oss konsumenter, så det är inte så konstigt att det är svårt att hitta utrymme för köpfrid.
Tyvärr kan man inte beskylla reklamindustrin för att prioritera att upplysa sina potentiella kunder om produkternas baksidor. Mest kraft lägger den på att fånga in kunderna, även mot deras vilja.
Reklamen uppmanar även till oekonomiskt tänkande bland annat genom att ständigt föreslå kreditköp med senarelagd betalning. Köp nu och betala efter sommaren eller om tre månader, eller betalningsfritt första månaden. Ofta kopplas det till rabatter som lockar kunden att slå till.
Herr talman! Vi lever i ett samhälle där ekonomin i växande del drivs av konsumtion och då en konsumtion som i allt större grad baseras på lånade pengar. Det är knappast hållbart.
Jag försöker på det här sättet, herr talman, inledda mitt anförande med att försöka beskriva min frustration över att så mycket kreativitet och arbetstid, uppskattningsvis 1 600 miljoner arbetstimmar varje år bara i Sverige, används för att övertyga oss om att konsumera, i ganska stor utsträckning saker vi egentligen inte har behov av.
Konsumenterna känner sig ofta ganska rättslösa när de inser vilka ekonomiska åtaganden de totalt har bundit sig vid efter några intensiva marknadsföringsinsatser. Särskilt telefonförsäljning uppfattas av många som svårt att värja sig mot.
Miljöpartiet stöder därför tanken i betänkandet att säljsamtal inte ska få ringas utan att ägaren till abonnemanget skriftligen har godkänt det. Vi stöder även förslaget att avtal inte ska kunna tecknas enbart genom telefonkontakter.
Vi anser att den som blivit uppringd och övertalad alltid måste få ett skriftligt avtal som utgår från den överenskommelse som har gjorts per telefon som sedan kan studeras i lugn och ro samt att kontraktet inte är giltigt förrän kunden skrivit under och återsänt det till säljaren.
Herr talman! Det här är problem som inte enbart gäller slutkonsumenter. Det är i lika stor grad ett problem för småföretagare som luras att teckna avtal vars konsekvenser de inte alltid har möjlighet att fullt ut förstå.
Rena bluffakturor förekommer också. Det är ett gissel som jag tror har pågått i över 30 år. Skojarna lyckas alltid ligga steget före samhället och oss konsumenter. Det finns företag som gått i konkurs på grund av betalningsanmärkningar orsakade av saker de aldrig köpt. Det är absurt att sådant kan få förekomma. Därför har jag alltså valt att yrka bifall till reservation 4, som jag sade inledningsvis.
Herr talman! Politiken har fört en lång och till synes ganska fruktlös kamp mot reklam som riktar sig direkt till barn. Även om vi lagstiftat på området så att direkta köpuppmaningar numera inte får riktas till barn verkar reklamen i dag vara minst lika effektiv som någonsin förr.
Jag vet inte om det är reklambranschen som i barnfilmer finurligt lyckas baka in produktplaceringar eller om det är själva rollfigurerna i filmerna och deras vardagsliv som når fram till barnen. Men pratar man med fyra-, fem- eller sexåringar i dag vet de det mesta om vad marknaden har att erbjuda dem.
Ska vi klara av att bryta köphysterin, med principen köp och släng, mot ett mer långsiktigt och hållbart sätt att förhålla oss till produkter och tjänster måste vi inte bara ändra vårt vuxenbeteende utan även utveckla lagstiftningen. Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger att de ska göra, åtminstone inte när barnen är lite äldre än tre år.
Reklamen saknar inte betydelse, menar jag. Miljöpartiet anser därför att vi måste förbättra lagstiftningen. För att klara det krävs det även löpande uppföljningar av de lagar vi stiftar eftersom reklamindustrin är oerhört kreativ när det gäller att hitta vägar runt lagstiftningen. Även om detta finns det reservationer i betänkandet.
Herr talman! I betänkandet skriver vi i Miljöpartiet i våra reservationer även att arbetet med att skapa en lagstiftning som förbjuder könsdiskriminerande reklam måste få ökad prioritet. Vidare föreslår vi en konsumentbalk för att samla all lagstiftning om konsumenträtt och på det sättet göra det enklare för konsumenter att hitta sina rättigheter.
Miljöpartiet skriver även i en reservation om att en genomgång av konsumentköplagen borde göras med syfte att se om preskriptionstiden skulle kunna vara längre än dagens tre år för vissa produktgrupper. Vi är inte riktigt säkra på det, men vi tycker att det ska studeras. Metoderna för köp förändras, och då behöver lagstiftningen anpassas till det.
Vi anser även att det vore rimligt att den som köper ett hus ska ha rätt till den tidsfrist för reklamation som kan finnas i avtal träffade av den tidigare ägaren när det gäller byggnation eller underhåll av fastigheten. Det har vi också en reservationstext om.
Jag tänkte den här gången hoppa över sms-lånen eftersom det börjar kännas lite uttjatat här i kammaren. Dessutom har Yilmaz Kerimo talat om det. Vi har i stora delar samma uppfattning i den frågan.
Slutligen, herr talman, ska jag tala om CMR-ämnen. Det är cancerogena, mutagena och reproduktionsstörande ämnen, särskilt då de som dessutom är persistenta eller mycket långlivade. De måste vi få bort ur våra konsumentprodukter. Särskilt oroade är vi i Miljöpartiet när den typen av ämnen finns i leksaker.
Miljöpartiet anser att regeringen borde lyssna mer till Kemikalieinspektionen, som inte tolkar EU-direktivet lika snävt som regeringen har valt att göra. Vi menar att regeringen måste arbeta mer aktivt med att skynda på utvecklingen på EU-nivå. Här hemma måste regeringen välja en stramare tolkning så att vi så snart som möjligt åtminstone hos oss kan få bort CMR-ämnen hos leksaker.
Vi föreslår även att ett arbete för att klimatkonsekvensredovisa alla varor och tjänster borde starta. Det är säkert ett omfattande och stort arbete. Vi miljöpartister tror väldigt starkt på konsumentmakten. Men vi menar att den har svårt att fungera fullt ut om det inte finns tydlig, saklig och korrekt information av hög kvalitet lättillgänglig just vid köptillfällena. Det är då besluten fattas.