Herr talman! Den borgerliga regeringen har nu suttit i mer än ett halvt år, och fortfarande är det mycket oklart vilken linje regeringen driver när det gäller energieffektivare byggande. För en hållbar energiförsörjning är det lika osäkert och när det gäller framsynta investeringar för att nå ett mål för energieffektivisering. Det är otydligt oavsett vilket mål regeringen nu må ha. Än så länge svävar vi alltså i stor okunskap om både mål och medel på det här området.
I den svenska grundlagens första kapitel 2 § kan man läsa att det särskilt ska åligga det allmänna att trygga rätten till arbete, bostad och utbildning, verka för social omsorg och trygghet och för en god livsmiljö. Den i grundlagen mycket tydliga rätten till en bostad slås även fast i den av Sverige ratificerade allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Där kan man i artikel 25 läsa hur den enskildes rätt till en bostad slås fast.
Så bostäder är en grundläggande del av vår välfärd. Det torde det inte råda någon tvekan om. Men i Sverige har vi haft ambitionen att bostäderna ska vara mer än så, att de ska vara sunda och säkra, bidra till ett tryggt och gott liv men också självklart att de ska vara konstruerade och uppförda på ett sätt som gör dem till långsiktigt goda investeringar. Det här betänkandet, herr talman, handlar som jag ser det om miljö- och folkhälsoaspekter på bostadsfrågorna.
I betänkandet har Miljöpartiet tillsammans med Socialdemokraterna bifogat ett särskilt yttrande där vi redovisar vår oro över bristen på intresse som vi upplever från regeringens sida. Det kan leda till att det arbete som påbörjades under den förra mandatperioden när det gäller just energieffektiviseringar kan stanna upp. Den borgerliga majoriteten i utskottet väljer att på fråga efter fråga hänvisa till pågående arbeten inom Regeringskansliet. Därför avstyrker man alla förslag. Vi är oroade över det.
Men jag utgår ifrån att det inte bara är tomma ord utan att regeringen verkligen återkommer till riksdagen med konkreta förslag på politik för energieffektivitet i byggsektorn. Med anledning av det har jag avstått från ett antal annars ganska naturliga reservationer om tydlig politik på området energieffektivisering.
Herr talman! Trots den återhållsamheten när det gäller reservationer på energieffektivitetssidan blev det ändå ett antal reservationer till det här ärendet. Självklart står jag bakom alla Miljöpartiets reservationer, men för tids vinnande och för att hålla antalet voteringar nere yrkar jag bifall bara till reservation 4 och 9.
Om vi nu ska klara den stora utmaningen att bygga om det gamla västerländska konsumtionssamhället, slit-och-släng-samhället, till ett modernt och långsiktigt hållbart samhälle måste vi våga göra ett stort antal mycket stora investeringar. Det är inte bara transportsektorn som måste bli betydligt effektivare utan även bostadssektorn, livsmedelsproduktionen och industrin. Egentligen måste allt vi gör göras på ett smartare sätt. Det är därför som jag bland annat tjatar om järnvägen mellan Falun och Borlänge som är den tyngst trafikerade enkelspåriga sträckan i landet. Att bygga en hållbar framtid handlar om stora investeringar på alla samhällsområden. De måste vi göra snarast.
I det här betänkandet finns ett av alla dessa framsynta förslag, nämligen ett förslag om att Sveriges regering skulle ta sig en titt på den så kallade Barcelonamodellen när det gäller att se till att långsiktigt hållbara energiinvesteringar görs. Det handlar om regler. Det handlar också om att sätta tydliga mål för byggandet av solfångare och solceller.
Globalt växer solenergiindustrin som energikälla tio gånger snabbare än kärnkraften. Sedan millennieskiftet är nettotillförseln av ny effekt från kärnkraften bara 1 842 megawatt; det är knappt två medelstora reaktorer. Det är på grund av att det läggs ned fler reaktorer än vad som startas.
Enbart i Europa installerades under 2005 solfångare med en termisk effekt på ungefär 1 400 megawatt, alltså en ökning på ett enda år som är nästan lika stor som kärnkraftens på sex år om man betänker att vi faktiskt gör värme med förlust av drygt hälften av den kärnkraftsel som vi producerar i vårt land. Detta är bara i Europa. Sedan kommer resten av världen till, där inte minst USA är stora på solvärme.
Under 2006 installerades i hela världen solceller med en effekt på 1 500 megawatt, alltså även det nästan lika stort som kärnkraftens bidrag på sex år. Man ska komma ihåg att tillväxten när det gäller solvärme och solceller under de senaste åren har legat kring drygt 30 procent.
I Sverige har politikerna haft en otroligt dålig känsla för energipolitik, tycker jag. Vi tycks missa tåg efter tåg. Sverige var faktiskt ett av världens ledande länder på vindkraftsområdet en gång i tiden. I dag är vindkraften den tredje största exportindustrin i Danmark, medan vi nästan helt saknar den typen av industri, även om vi turligt nog har företag som är underleverantörer till sektorn. Väldigt många komponenter inom solvärmeområdet och solcellsindustrin är faktiskt svenska uppfinningar som tyvärr inte har lockat några svenska företag.
Jag tycker att det är ganska uppenbart att staten måste gå in och skapa goda förutsättningar för en hemmamarknad för att nya teknikområden ska utvecklas i vårt land. Det är nog inte bara i vårt land som det är så. Historiskt och runt om i vår omvärld finns det mängder av exempel på att det är en bra idé att samhället går in och skapar goda förutsättningar för en hemmamarknad när man vill att nya sektorer ska växa.
En regering som säger att man vill driva en politik för flera jobb borde inte vända ryggen åt ett av världens snabbast växande industriområden där Sverige dessutom råkar ha mycket framgångsrika forskningscentrum och därmed väldigt mycket kunskap. Att utveckla en svensk variant av Barcelonamodellen och på lämpligt sätt stimulera en hemmamarknad för energieffektiva fasadmaterial och takmaterial skulle säkert ge oss några nya Ericsson och några nya Volvo att vara stolta över. Alla världens länder måste ställa om sin energiteknik så det är en ofantlig marknad som svenska företag skulle kunna erövra.
Jag är därför besviken på att den borgerliga majoriteten avslår reservation 4 med yrkanden om en framsynt energipolitik för bostadssektorn. Här finns det tiotusentals, kanske hundratusentals, nya jobb som dessutom är så unika att de bidrar till att vi ska nå klimatmålet. Det är inte så lätt att hitta dem. Dem väljer alliansen aktivt att avstå från. Det är sorgligt för Sverige.
Att jag har valt att yrka bifall till reservation 9 beror på att den berör en grupp som far oerhört illa i vårt samhälle. Än värre blir det faktiskt med den borgerliga politiken. Det verkar som om regeringen inte förstår att det finns människor som man inte med svältmetoder kan få fram till arbetsplatserna. Det finns människor som inte kan fungera på kommando.
För den som har en skada som gör att vitala system i kroppen slutar att fungera när de utsätts för elektromagnetiska fält eller digitala signaler från någon modern teknisk utrustning är det oerhört svårt att hitta en arbetsplats. Därför är det inte heller så konstigt att många personer i den gruppen är småföretagare. Det är en överlevnadsstrategi. Ibland kan man jobba, men under långa perioder är det helt omöjligt. Även de som har nått långt i karriären och klättrat högt upp i hierarkierna i stora företag innan de drabbats av elöverkänslighet stöts ganska snabbt bort från sina gamla arbetsplatser, arbetskamrater och sociala nätverk och betraktas som omöjliga. Det är människor som faktiskt behöver samhällets stöd, inte piskor och pålagor.
Jag tycker att det är märkligt att utskottets majoritet håller fast vid den förlegade uppfattningen att vetenskapliga studier skulle ge belägg för att det inte finns ett samband mellan de rapporterade besvärsreaktionerna och elektrisk utrustning. Det är faktiskt ett missförstånd. I dag är det fullt klarlagt att sambandet finns. Det som förlamar de ansvariga myndigheterna är att de inte förstår på vilket sätt denna påverkan sker och vilka fenomen som ligger bakom de kroppsliga reaktionerna. Det är bristen på förklaring som är orsaken, inte sambandet.
Normalt brukar inte samhället backa bara för att man inte förstår varför vissa människor skadas. Det brukar ju räcka med att vi ser att de skadas. Utskottet avfärdar förslaget om att man ska kunna få bostadsanpassningsbidrag för elsanering med argumentet att forskningen inte har någon samsyn om orsakerna till problemet.
Är det inte ganska vanligt att vi vet hur man lindrar symtomen men saknar kunskap om hur man egentligen botar? Den som till exempel har ett symtom som kan lindras med hjälp av en operation eller medicin är då lyckligt lottad. Den som till exempel behöver massage för symtomlindring är däremot inte alltid lika lyckligt lottad eftersom det inte är lika självklart att det är en metod som det är accepterat av samhället att använda.
Den som till exempel behöver en finmaskig stålbur runt omkring sig för att få symtomlindring får inte alls stöd eller hjälp från samhället. Var finns logiken bakom det? Ingen av dem kan bli botad, eftersom vi inte vet och kan förklara varför de har smärta. Metoden som man kan använda för att lindra smärtan tycks avgöra vilka som ska få hjälp.
Det handlar inte om att vissa människor är värda mer än andra - jag hoppas i alla fall att det inte är så - utan snarare om att vissa behandlingsmodeller har fått någon sorts religiös status och anbefalls av prästerskapet i vita rockar medan andra metoder inte har fått den välsignelsen ännu.
Jag förstår inte varför människor ska behöva lida i onödan i väntan på att läkarvetenskapen ska få sin kunskapstörst mättad. Vetenskapen kommer säkerligen att kunna lösa gåtan en vacker dag. Jag kan inte förstå varför inte vi politiker skulle kunna gå in och se till att människor slipper lidandet tills kunskapsgåtan är löst. De är ju inte så många. Enligt en färsk undersökning som jag fick för någon vecka sedan är det bara 5 procent av befolkningen som har återkommande problem med elöverkänslighet.
Bara 5 procent - jag hoppas att ni förstår att det var sagt med ironi och att det var ett försök till ett av mina konstiga skämt. Jag tycker naturligtvis att det är en oerhörd skandal att så mycket som 5 procent av befolkningen har återkommande besvär av mobiler och liknande digital teknisk utrustning utan att vi politiker tycks göra någonting.
Att bifalla reservation 9 är alltså inte en fråga om huruvida vi politiker gör intrång på vetenskapens arena eller att vi på något sätt skulle legalisera en sjukdom som kanske inte finns. Det handlar om ren och skär humanism. Det handlar om människor som far oerhört illa av att inte kunna vistas i vårt alltmer tekniska samhälle, människor som får utmattningssymtom av olika slag - migrän, yrsel, svimningsanfall, ledvärk och andra problem - som läkarvetenskapen inte förstår. Det är människor som enligt läkarvetenskapen är fullt friska. Hur kan ni missunna dem hjälp med att till någon del minska smärtan och problemen och höja deras livskvalitet åtminstone i hemmen? Det handlar inte om att bota med de krav på kunskap som man naturligtvis måste koppla till en sådan fråga, utan bara om att minska smärta och lidande.