Herr talman! Med det arvode som vi riksdagsledamöter har är inte priset på min lunchtallrik ett stort problem för mig. Det stora problemet är för alla de människor som i dag är arbetslösa och lever på marginalen eller för alla dem som på grund av er politik inte längre har råd att vara medlemmar i a-kassan utan gick ut ur facket 2007-2008 av ekonomiska skäl. För dem är priset på mattallriken ett jätteproblem. Det är en himla skillnad. Det handlar om fördelningspolitik.
Det handlar också om fördelningspolitik när vi talar om de unga människorna. De miljarder som ni har valt att stoppa i fickorna på företagen inom restaurangbranschen kunde vi ha använt till utbildning i stället, såväl till alla dessa ungdomar som i dag är arbetslösa som till dem som är lite äldre och behöver ha förnyelse eller omställning för att kunna få ett jobb. Det kunde vi ha använt dessa pengar till.
Jag konstaterade också att Jessica Polfjärd valde att inte svara över huvud taget på min fråga angående kvinnors rätt till likabehandling som företagare, inte minst inom det som är kopplat till riskkapital, och hur ni ställer er till kvotering i bolagsstyrelser.
Avslutningsvis ska jag säga, herr talman, att Jessica Polfjärd räknade upp en massa namn på män men inte sade vad hon menade med det. Jag har funderat över det. Utöver att de är män låter det på namnen som om de är i min ålder. Skulle de komma från min valkrets är det inte omöjligt att en del av dem är arbetslösa, och en och annan av dem kanske inte ens har någon a-kassa i dag utan lever på socialbidrag.