Fru talman! Jag ska börja med att lämna en hälsning från Barbro Feltzing, som faktiskt har varit det här husets stora pionjär i den här frågan. Hon kan inte vara med i dag, och det är hon mycket ledsen för.
Vi tycker att det här är ett väldigt tunt betänkande, och vi saknar egentligen flera yrkanden. Egentligen skulle jag vilja reservera mig till förmån för allting och för mycket mer, men jag får i dag nöja mig med det mest akuta, och det är, fru talman, reservationerna nr 1, nr 2 och nr 3 från vår sida, som jag yrkar bifall till.
Fru talman! Eventuella åhörare! Jag ser er som sitter på läktaren, men jag vet inte om det här också går ut i etern. Det behövs ett medvetandearbete här. Det här är tredje gången som riksdagen avslår mycket viktiga yrkanden och kommer att få stå till svars. Vi menar att riksdagen tar på sig ett oerhört ansvar genom att negligera de varningssignaler som getts och att detta gör att riksdagen fortsätter att leva i vad vi menar är en naiv myndighetstro.
Själv var jag också omedveten för några år sedan. Men sedan har jag när jag suttit med min mobiltelefon i bilen mer och mer känt att jag inte mår bra.
Den bilaga som finns i betänkandet och som RUT, riksdagens utredningstjänst, har tagit fram är väldigt fokuserad på cancer. Men, mina vänner, det är inte främst cancer det gäller, utan det handlar bland annat om vävnadsskador, genskador, risker för Alzheimer, sänkta melatoninhalter, minskad koncentrationsförmåga, infertilitet, hudförändringar, problem med missfall, tinnitus med mera. Dessutom handlar det om en massa oprecisa och diffusa besvär och symtom som finns på en skala som sträcker sig alltifrån hur jag känner mig i min bil efter ett kort samtal i mobiltelefonen till hur de människor känner sig som över huvud taget inte kan vistas i miljöer med strålande källor, magnetfält eller radiovågor.
Häromdagen kunde vi läsa en artikel i Dagens Nyheter. Barnombudsmannen hade där en förteckning över vad våra barn lider av och vad som stressar dem och gör att de ligger sömnlösa. En beskrivning är så här: Ett nervöst hjärta slår hårdare. Man kan inte tänka klart. Man blir sur på minsta lilla grej. Man försöker göra saker så snabbt som möjligt.
Barn beskriver att de mår illa och tappar aptiten när de blir stressade. De svettas och får hjärtklappning, svårt att andas och ont i huvudet, nacken och magen. De blir darriga. Det pirrar och kryper i kroppen. De beskriver att de blir oroliga, deprimerade, arga, upphetsade, irriterade och nervösa och reagerar med trötthet och huvudvärk.
Det här är nästan precis de symtom som elöverkänsliga lider av. De här sakerna hör ihop. Ändå säger man i betänkandet: Barn är inte mer känsliga.
Jag menar att det är ett övergrepp av riksdagen att ta fasta på rapporter som säger att barn inte är mer känsliga. Barnombudsmannens artikel är väldigt talande. Vi bör absolut göra kopplingen till att främst skydda barnen.
Forskningsläget har många talat om. Man kan säga att det är en akademisk batalj om huruvida det bara är fråga om biologisk påverkan eller om det också är fråga om hälsorisker. Egentligen håller jag med den talare som sade att kammaren inte ska behöva ta ställning till detta. Däremot måste vi ta ställning när det gäller att se oklarheterna, se eventuella risker och se att skälen för att vara systematiskt försiktig finns. Vi ska nämligen inte följa dem som säger att man ska behöva bevisa risker, utan det handlar om att bevisa ofarligheten. De som prånglar ut ett nytt system ska bevisa att det är ofarligt.
Fru talman! Det är egentligen faktiskt inte mobiltelefonerna som är huvudproblemet, vilket man utifrån debatten och utskottsarbetet kan förledas att tro. I stället gäller det den ackumulerade elektrostressen i både utomhus- och inomhusmiljön. Där finns det i dag en massa olika och interfererande källor som ger emissioner av allsköns karaktär och som tillsammans skapar en människofientlig miljö. Vad djuren känner är det svårt för oss att riktigt veta.
Det är detta som betänkandet borde handla om. Man kan alltså inte se mobiltelefonerna som ett isolerat problem.
Utbyggnaden av 3 G-systemet är visserligen försenad, men målen består. 10 000 nya master och 70 000 nya basstationer ska upp i vårt land. Till detta kommer en energiproduktion motsvarande ett kärnkraftverk. Först nu börjar man diskutera
edge
-tekniken som skulle kunna ge oss färre master - alltså en uppgradering där man skulle kunna komma i närheten av de effekter som man vill uppnå med 3 G-masterna för sig.
Två konsortier svarar för utbyggnaden i landet. Dessutom byggs både fiber- och kopparkabelnät ut parallellt med det här trådlösa mobilnätet. Men vinsten i överföringskapaciteter och överföringshastigheter är inte så stor. I städerna lär operatörerna inte ens få lov att samarbeta.
Varför då denna dövhet inför riskerna och varför denna brådska? Jo, det ryktas om att vinstmarginalerna för 3 G-operatörer ligger på uppemot 40-50 %. Således är det klart att det är oerhört bråttom att få de här prylarna på plats och att övertyga oss dels om att det är ofarligt, dels om att vi nog egentligen behöver små apparater där vi kan titta på mjukporr eller chatta med våra kompisar.
Jag säger: Vi behöver mindre av vinster och av operatörernas villkor och mer av befolkningsskydd, konsumentskydd och framför allt barnskydd.
Sedan ska jag säga några ord om den lagliga processen ute i landet. Vi menar att det är den här krampaktiga fixeringen vid plan- och bygglagsförfarandet som bland annat har bidragit till problemen. Hade vi politiker på alla nivåer tagit ett större ansvar än det om bygglov eller inte och sett till folkhälsan, skulle vi inte ha sprungit på så fort och fått så mycket motreaktioner och rapporter om människor som faktiskt mår dåligt.
Som jag förut sade: Låt oss se till att bevisa att det här är ofarligt i stället för att tvinga fram bevis för att det finns risker!
Mobiltelefonin och 3 G-systemet är dock, av två skäl, lite extra viktiga: För det första är det en droppe som får en överbelastad bägare att rinna över - inte ett nytt makrosystem till som man dessutom inte kan fly från! För det andra gäller det de intervaller i frekvensområden som 3 G står för, inte minst det nya systemet för poliskommunikation - Rakel eller Tetra. De opererar på allt högre frekvenser och på allt kortare våglängder och kryper allt närmare det som så småningom blir joniserande strålning, det vill säga den farliga strålning som vi allihop är rädda för och som vi vet är farlig. Det här träffar ju på nya frekvensnivåer i vårt mänskliga elektromagnetiska system, något som gör att riskerna och frågetecknen hopar sig och att vi som ansvariga offentlighetsrepresentanter måste ta vårt ansvar.
Man säger att man i alla fall rekommenderar användning av
handsfree
. Jag menar att det här är ett sätt just nu för fega statsmakter och okunniga myndigheter att över huvud taget ha något att säga som svar på folks oro och att ha en sorts substitut. I stället för att använda den riktiga försiktighetsprincipen talar man om en försiktighetsstrategi och säger: Du själv får ta ansvar.
Man lämpar alltså över ansvaret på individen i stället för att från början skapa en strålningssäker miljö - skyll dig själv om du blir skadad!
Personligen tycker jag att det är trassligt med
handsfree
och att det är dyrt att köpa nytt för 250 kr varannan månad därför att min
handsfree
glappar och blir utsliten. Dessutom missar jag en massa samtal därför att jag inte får ordning på sladden. Det är helt enkelt inte en fungerande teknik, tycker jag. Jag tillhör dem som gärna vill ha en bra mobiltelefoni och skulle gärna se en god utbyggnad om den var riskfri. Men vi vet inte att den är riskfri. Det är det lilla problemet!
Herr talman! Slutsatsen är faktiskt återigen, och låt mig tjata om detta: Tillämpa försiktighetsprincipen! Kryp inte ifrån den och säg inte i ena andetaget att det inte finns några risker och i nästa andetag att det behövs mer forskning!
Å mitt partis vägnar återkommer jag till behovet av forskning. Både Folkpartiet och Vänsterpartiet uttryckte den saken väldigt bra i dag.